Queen & Slim (2019)
Snygg men långrandig "efterlyst-kärlekspar-på-rymmen"-historia.
Melina Matsoukas långfilmsdebut "Queen & Slim" är en snygg, ambitiös och välspelad samhällskommentar. Därför är det nästan provocerande hur tom kärnan under filmens polerade yta är.
"Queen" och "Slim" har varit ute och käkat på en trött tinderdejt. På vägen hem blir de stoppade av en vit polis för att inte ha blinkat inför en sväng – ja, ni fattar vilken typ av människa vi har att göra med. Det hela eskalerar i rekordfart och snart är Queen skottskadad och polisen död. I vetskap om att rättssystemet aldrig kommer att döma dem objektivt, bestämmer de sig för att fly.
Kort därefter blir en film från polisbilen viral och Queen och Slim seglar rakt upp på USA:s Most Wanted-topp, samtidigt som de blir upprorsikoner mot polisers övervåld. Med folket på deras sida kanske de kan klara sig?
Queen & Slim ≈ Bonnie & Clyde
"Queen & Slim" är varken den första eller den sista filmen att inspireras av Bonnie & Clyde. Här dras det så pass många paralleller att vi kan anta att grundidén utmynnade i frågeställningen: "Om Bonnie & Clyde var svarta och levde idag, hur skulle deras liv se ut då?". Men med den stora skillnaden att de är offer istället för förövare.
Det är inget dumt scenario, inte minst i en tid när amerikanska polisers övervåld diskuteras flitigt. Dessutom tåls en god historia att tolka ur flera olika synvinklar. I ljuset av detta och sett till filmens öppningsscen, som är helt fenomenal, tycks Queen & Slim bli ett nervigt brottsdrama av sällan skådad sort. Men något sådant får vi inte.
Skriver oss flitigt på näsan.
Melina Matsoukas vill mycket med sin långfilmsdebut och rent tekniskt sett gör hon ett kanonjobb. Att hon har sysslat med musikvideos märks på det läckra fotot. Hon får också ut starka prestationer av sina skådespelare – framförallt av Daniel Kaluuya (Get Out) i rollen som Slim. Om allt vill sig rätt blir han en starkt lysande stjärna på Hollywoodhimlen. Även Jodie Turner-Smith gör en bra insats som Queen. Under ytan är dock allt väldigt själslöst.
Trots att filmen så öppet lånar från Arthur Penns Bonnie & Clyde (1967) saknar Queen & Slim all typ av edge. I Penns film är titelpersonerna komplexa. De agerar av rädsla, ilska, desperation och kärlek. Queen och Slim känns mer som onyanserade drönare, som passivt tvingas åka från punkt A till punkt B. För att poängtera deras offerroll (som om inte den utmärkta öppningsscenen skulle förklara detta nog) målas de upp som fullständigt skrupelfria. Fast nja, Slim glufsar när han käkar och Queen kan vara rätt kort i tonen, så några skavanker har de trots allt.
Ju längre vi kommer på deras långa och utdragna resa, desto mer blir vi skrivna på näsan. Mot slutet blir det till och med fånigt. Synd, för här fanns det potential för en modern klassiker.
MER LÄSNING: