Proxima (2019)
Sevärt drama om moderskap och uppoffringar.
Eva Green övertygar i rollen som briljant astronaut i full förberedelse inför en ettårig resa till den internationella rymdstationen. ''Proxima'' av den franska regissören Alice Winocour är ett sevärt drama om moderskap och uppoffringar.
Jag har inte sett många filmer om rymdresor som så specifikt som Alice Winocours Proxima undersöker den känslomässiga påfrestning som astronauter och deras anhöriga säkerligen drabbas av inför en avresa. Den enda filmen som dyker upp i tankegångarna är First Man (2018) av Damien Chazelle, där en sammanbiten Ryan Gosling syns i rollen som astronauten Neil Armstrong. Men den filmen skildrar både förberedelserna inför resan och själva månlandningen. Proxima å sin sida, skildrar enbart förberedelserna.
I dagens filmlandskap får jag ändå säga att det är ett vågat upplägg, som kräver trovärdiga huvudrollsprestationer för att verkligen engagera. Lyckligtvis är Eva Green riktigt bra i rollen som den frånskilda mamman Sarah. Tillsammans med exmaken (Lars Eidinger) har hon en åttaårig dotter, Stella (Zélie Boulant), som hon försöker träffa så mycket hon kan. Men hennes krävande jobb som astronaut, och all träning och utbildning det innefattar, tar dessvärre upp majoriteten av hennes tid.
Filmen blir främst ett utforskande i hur en mor-och-dotter-relation kan komma att prövas av att mamman bestämmer sig för att resa bort i ett års tid. Som astronaut ingår längre uppdrag naturligtvis i hennes jobb, men det innebär också att hon måste offra mycket kvalitetstid med sin dotter. Är jobbet värt den uppoffringen?
Som publik upplever vi berättelsen både från mammans och dotterns perspektiv. De prövas naturligtvis på olika sätt. Sarahs rigorösa träning i kombination med vetskapen om att hon kommer att skiljas från sin dotter en längre tid, tär på henne. Eva Green gör sin roll bra. Stella är dyslektiker och på grund av hennes mammas jobb, tvingas hon flytta och börja i en ny skola. Exmaken Thomas ska ta hand om henne medan Sarah är borta. Men som tittare förstår man att osäkerheten och omställningen som sker i Stellas vardag är fruktansvärt tuff.
Men det här är inget becksvart drama. Här finns gott om ljusglimtar i horisonten och jag tror att Alice Winocour ser sin film som en hyllning till moderskapet och kvinnliga astronauter, som tvingats göra dessa typer av uppoffringar för sina yrken.
I filmen återfinns också stabila birollsinsatser. Sandra Hüller (från Min pappa Toni Erdmann (2016)) spelar en psykolog, som hjälper till att få vardagen att gå ihop för Sarah och hennes dotter. Matt Dillon syns i rollen som en av Sarahs kollegor. En fin kemi växer successivt fram mellan dem; de hjälper varandra att uthärda faktumet att de kommer att separeras från sina närmaste en längre tid.