Preacher säsongspremiär – Svart humor när den är som bäst

Titel: Preacher säsong 2, avsnitt 1-2

Skapad av: Sam Catlin, Seth Rogen & Evan Goldberg

Med: Dominic Cooper, Ruth Negga, Joseph Gilgun, Graham McTavish, Tom Brooke m.fl.

Genre: Fantasy, Komedi

Jesse Custer (Cooper) är den alkoholiserade pastorn som blivit ”välsignad” med Guds röst, en sorts superkraft som gör att han kan få (nästan) vem som helst att lyda honom. Tillsammans med Tulip (Negga), sin stenhårda flickvän, och Cassidy, den missbrukande vampyren som även råkar vara hans bästa vän, ger han sig ut på vägarna för att leta rätt på Gud och ställa honom till svars för allt lidande. De finner sig snart förföljda av "The Saint of Killers" (McTavish), en ostoppbar revolverman från helvetet. Och hur ska man egentligen hitta Gud? Det är den stora frågan. Det mest naturliga stället att börja leta visar sig vara en helt vanlig strippklubb.

LÄS OCKSÅ: Recension: Preacher (säsong 1)

Det viktigaste man måste förstå med en serie som Preacher är att det handlar om resan, inte destinationen. Så den som förväntar sig att Jesse kommer att finna Gud inom kort, kommer att bli besviken. Precis som serietidningen, handlar TV-serien om sökandet efter svar. Varken frågorna eller svaren är självklara. För våra tre hjältar är, minst sagt, trasiga individer, vars sökande försvåras av att de måste ta itu med andra problem, som ofta är konsekvenser av deras vårdslösa beteende. Resultatet är en TV-serie som består av en serie missöden lika komiska som våldsamma...

... som när de grips av polisen för att Tulip tycker om att köra sin amerikanska muskelbil fort. Detta resulterar först i en dråplig situation där Jesse använder sin superkraft för få en polis att spreja en känslig kroppsdel med pepparsprej medan en annan får sjunga en liten truddelutt. Därefter blir det våldsamt värre när The Saint of Killers dyker upp och ställer till med en massaker. Dne som läst serietidningarna vet att just massakrer är vad The Saint of Killers gör bäst. Bara i andra säsongens två första avsnitt hinner han med två massakrer.

Den värld vi presenteras för i Preacher är full av övernaturliga och knasiga händelser. I säsongens andra avsnitt får vi åter stifta bekantskap med Fiore (Brooke), en av de änglar som hade i uppdrag att återbörda Guds röst till himlen. Nu är han väldigt deprimerad och vill bara dö. Problemet är att änglar reinkarneras när de dör. Det är lika sorgligt som det är komiskt att se hur han begår självmord flera gånger om bara för att återvända direkt och besviket titta på sitt lik.

Jag tyckte om första säsongen av Preacher. Och jag fullkomligt älskar hur den andra säsongen inleds. Ovan nämnda exempel är bara toppen av isberget när det gäller den underliga mix av knasigheter och våld som fungerar så väl i Preacher. Trots att de flesta situationer uppstår oberoende av varandra, känns det inte som att någon bara löst sammankopplat en rad sekvenser, vilket många kassa komedier nuförtiden gör sig skyldiga till. Det är logiskt att Tulip måste spöa skiten ur en bjässe som plötsligt dyker upp. Och det känns lika logiskt att Cassidy vinner Fiores förtroende genom att pumpa honom full med droger och leka med badbollar.

LÄS OCKSÅ: Trailern till andra säsongen av Preacher är här

Sedan förstår jag att många kanske inte uppskattar denna typ av serie lika mycket som jag. I vanliga fall håller jag hårt på att en serie måste ha en ordentlig riktning. Jag avskyr till exempel hur ofokuserad The Vampire Diaries ofta känns. Karaktärerna i Preacher rör sig visserligen i en riktning, men det är uppenbart att det inte är någon idé att sitta och vänta på att de ska komma fram. Personligen tycker jag att det, efter bara två avsnitt av andra säsongen, är en störtskön resa. Men det är kanske bara jag.

Bäst: Den svarta humorn

Sämst: Målet är väldigt avlägset