Polaroid (2019)
Fantasilöst och parodiskt dåligt.
"Beware this camera... Once you take it, it takes you." Så lyder taglinen till norska regissören Lars Klevbergs Hollywood-skräckis "Polaroid". Jag försöker att alltid ha ett öppet sinne när jag slår mig ner i en biosalong, men jag måste medge att inför det här haveriet till film hade jag inte mycket hopp. Mycket riktigt visar det sig också vara precis lika illa som det låter.
Fotointresserade high school-eleven Bird Fitcher (Kathryn Prescott) får en gammal polaroidkamera av en vän som har köpt den på en marknad. Hon blir överlycklig, endast ett fåtal exemplar av just den här modellen tillverkades. Hon testar den på kompisen, något hon snart kommer att få ångra. Det visar sig nämligen att alla som hon fotograferar med kameran... DÖR!
Manipulerande och billiga skräcktrick.
Premissen hade kanske kunnat fungera om filmen själv insett hur dum den faktiskt är, om den gått bananas likt Evil Dead eller något. Istället förväntar sig regissör Klevberg att vi ska ta den här smörjan på allvar (det döljer sig en mörk hemlighet bakom kamerans magiska krafter) och det blir därför nästintill outhärdligt att behöva genomlida Polaroid.
Själva "skräcken" skapas genom de vanliga manipulerande och billiga tricken: jump scares, problem som enkelt hade kunnat undvikas genom tända lampor, samt korta och höga ljud. Tur är att filmen är så pass förutsägbar att man i god tid hinner hålla för öronen — inte för läskighetens skull, utan för den påfrestande och irriterande ljudnivåns.
High school-eleverna i filmen ser alla ut att vara modeller i 25-årsåldern. Prescott i huvudrollen är väl inte direkt dålig, men det finns liksom inget att jobba med. Inte ens Twin Peaks-skådisen Grace Zabriskie kan göra något för att stoppa det fria fallet som Polaroid resulterar i. Nu mäktar jag inte med att skriva något mer. Jag har redan slösat bort 88 minuter som jag aldrig kommer få tillbaka.
Se istället någon film på vår lista över de bästa skräckfilmerna.