Recension: Pojken och hägern (2023) – vackert men inte perfekt av Miyazaki

Hayao Miyazaki är fantastisk på att berätta engagerande historier och skapa hisnande världar. Han tar allt som oftast med tittaren på oförglömliga resor till främmande platser, främst i hans allra bästa film Spirited Away (2001), där en flicka transporteras till en magisk värld befolkad av diverse märkliga varelser. 

Miyazakis senaste och första långfilm på tio år, Pojken och hägern, är rätt lik Spirited Away på så vis att den också handlar om en yngling, i det här fallet en pojke som tar sig från vår värld till en annan. 

Det är i slutet av andra världskriget, Mahito har förlorat sin mamma i en sjukhusbrand i Tokyo och flyttar ut på landet tillsammans med sin pappa, som gift om sig med sin svägerska. Det har inte hunnit gå lång tid innan en talande gråhäger dyker upp, den kallar på Mahito att han ska komma till det mystiska tornet som ligger gömt inne i skogen och som hans försvunna gammelfarbror också haft något att göra med en gång i tiden. När så Mahitos moster plötsligt försvinner beger sig vår yngling dit, i tron om att hon är där, och slungas in i en helt annan värld än den han är van vid. 

Varje bildruta är ett konstverk i sig

Filmen är liksom Studio Ghiblis övriga verk oerhört vacker att titta på och den tidskrävande animationen kommer till sin fulla rätt, liksom förhöjd av kompositören Joe Hisaishis enastående musik. Faktum är att varje bildruta är att betrakta som ett konstverk i sig.

Därför är det synd att det är svårt att hänga med i vad som händer, och min upplevelse är att det saknas en inre logik i den värld Miyazaki målar upp. Mahito träffar på yngre versioner av en av hushållerskorna i huset på landet och en annan kvinna som visar sig ha väldigt nära band till honom.

Det dyker upp skugglika, människoliknande gestalter, som Mahito får förklarat för sig bara är illusioner, desperata att få ta del av fisken han och hushållerskan fångar. Desperata efter mat är också Warawaras, små vita andeliknande varelser som när de fått i sig tillräckligt med näring stiger upp mot skyn för att bli till liv i den verkliga världen. Och sen har vi de människoliknande parakiterna, styrda av en parakitkung som törstar efter makt.

Miyazakis fantasi har verkligen inga gränser, men tyvärr lyckas han i det här fallet inte sammanfoga alla varelser och märkliga fenomen som är sprungna ur den till något sammanhängande. Hans världsbygge i Pojken och hägern brister, helt enkelt.

Är inte Mahito lite väl likgiltig inför allt bisarrt han får se?

Utan att avslöja för mycket står det också klart att Mahito har en viktig roll att spela i denna magiska värld och han måste göra ett val, som kommer få stor påverkan för dess framtid. Men den dramaturgiska upptakten inför hans val är ganska svag, det känns typ inte som han ägnar det en tanke ens en gång, och när upplösningen kommer sker det nästan som i en handvändning utan ett rejält klimax som känns i magen.

Och är inte pojken lite väl likgiltig inför allt bisarrt han får se? Jag vill minnas att Chihiro i Spirited Away hade mycket mer trovärdiga känslor inför allt magiskt hon såg. 

Nej, även om jag hade förhoppningar om att Pojken och hägern skulle bli årets bästa animerade film blev det inte så, utan det är fortfarande Spider-Man: Across the Spider-Verse som innehar den titeln.

"Pojken och hägern" har biopremiär den 24 november. Hur bra koll har du på Studio Ghibli? Testa dina kunskaper i vårt quiz om den japanska animationsstudion.