Pirates of the Caribbean – Salazar’s Revenge
Kaptenen Jack Sparrow är tillbaka i den femte filmen av franchisen Pirates of the Caribbean. Hur mycket mer finns det egentligen att kräma ut?
Genom de olika filmerna har vi fått bekanta oss med flera skönlitterära skrönor och karaktärer från de sju haven. Kapten Svartskägg, den flygande holländaren, död mans kista, apocalyptos och förtrollande sjöjungfrus för att nämna några i raden. I den nya filmen står som så många gånger för, en viss förbannelse i centrum och en viss treudd.
Den ständigt alkoholiserade Jack Sparrow har gått ned sig ordentligt som pirat när han möter den unga sjöfararen Henry (Thwaites) och Carina (Scodelario), en ung kvinna som har blivit anklagad för att vara häxa. Ödet gör att de tre tvingas fly tillsammans från den lilla koloni de befinner sig på. Samtidigt har den grymma kaptenen Salazar (Bardem) lyckats slita sig loss från djävulens triangel med ett enda mål: att göra sig av med Sparrow en gång för alla.
Jagandes av flera övermakter än bara Salazar, styr Sparrow, Henry och Carina ut till sjöss för att hitta Poseidons treudd. Det ända objektet på jorden som kan bryta havets alla förbannelser, och vi som har sett alla filmerna i serien vet att de är en hel del.
Pirates of the Caribbean – Salazar’s Revenge är i likhet med de förgående filmerna, inte i närheten av att vara lika bra som den första. Faktum är att den femte filmen är klart svagast och orsakerna är flera. Dels är själva storyn för tunn. Vi kommer aldrig riktig nära huvudkaraktärerna och dessutom saknas kemin mellan Thwaites och Scodelario i det lilla de har. Övriga figurer som vi känner väl igen sedan tidigare (och de är många) går mest på autopilot och är som bleka kopior av sig själva. Speciellt Johnny Depp.
Vidare är själva mystiken, det spöklika med vad som vilar bland havens djup, helt borta. Istället matas vi med olika transportsträckor bestående av likartade actionscener där våra huvudpersoner flyr från det ena problemet till det andra. Desto mer spektakulära dataanimationer och action som tillsätts i berättelsen, ju mer tappar filmen vind i seglet. I sina värsta stunder är det helt stiltje.
Kon Tiki-regissörerna Joachim Rønning och Espen Sandberg, som står för filmens regi, hade behövt sätta in en ordentlig turbomotor på slutet för att ro hem det hela. Istället kommer en final som aldrig blir riktigt spännande och filmens klimax uteblir.
Bäst: Visst blir man glad över att se Paul McCartney i en liten biroll.
Sämst: Manuset var på tok för tunt.