Pettson och Findus – Findus flyttar hemifrån (2018)

Ja, när det gäller handlingen finns det egentligen inte så mycket att beskriva. Gamle Pettson bor på sin lilla gård tillsammans med sin katt Findus, som i den här filmen är snudd på olidligt irriterande. Visst, det har alltid varit Findus kännetecken att gå Pettson på nerverna. Men här är kattens upptåg fria från allt vad finess innebär. Jag kan inte tänka mig att ens de yngsta tittarna finner detta underhållande.

Filmens premiss är, som titeln hintar om, att Findus har blivit stor nog att flytta hemifrån. Problemet är att produktionsteamet bakom filmen inte riktigt verkat vara överens kring hur detta tema skulle behandlas. Ska det bli känslosamt– som sig bör när det handlar om ett så laddat ämne? Eller ska det vara flams och trams rätt igenom? Efter att ha varit på visningen, får jag säga att filmen lutar mest åt det sistnämnda alternativet.

Produktionsvärdet i filmen är snudd på uselt – vi är hela tiden medvetna om att vi befinner oss i en väl upplyst studio. Detta är en spelfilm med riktiga skådespelare och en hel del riktiga djur. Men katten Findus och några andra små varelser är vansinnigt dåligt animerade, med hjälp av teknik som ser ut att komma från stenåldern.

Jag undrar verkligen vem som kunde ha tyckt att det var en bra idé att göra den här filmen. Det händer verkligen ingenting som är av substans. Ett dass görs om till en hoppstuga för Findus, det fiskas lite och några pannkakor lagas. Pettsons kompis – gubben Gustavsson – är antagligen tänkt att frambringa skratt genom sin IQ-befriade personlighet, men det blir bara pinsamt.

Likt väldigt många andra barnfilmer presenteras det på slutet en helt uppenbar moralkaka som är tänkt att leda till reflektion. Problemet är bara att budskapet inte får någon emotionell tyngd eftersom att filmen som sådan inte lyckas beröra på något plan.