Pettson & Findus – Juligheter (2016)

“Den bästa julafton man kan tänka sig”, det är Findus (Ima Nilsson) högsta önskan denna jul. Ett otäckt snöoväder verkar dock ställa till situationen. Gården där Findus och Pettson (Claes Månsson) bor på är helt insnöad, så pass att till och med deras höns bor inne i huset istället för hönsgården. Med endast två dagar kvar till julafton ekar skafferiet tomt och någon julkänsla är det inte på tal om. Findus börjar bli orolig, men när han vaknar upp dagen därpå möts han av strålande solljus. Ovädret är borta och äntligen ska det huggas julgran och köpas julmat!

Lyckan verkar dock inte vara på Findus sida, och verkligen inte på Pettsons. Efter ett par incidenter, till följd av den ohyggliga snön, är Pettson så pass skadad att varken gran eller mat har lyckats införskaffats. Findus börjar bli mer och mer ängslig. Att det ska bli den bästa julafton någonsin verkar vara allt mer utom räckhåll. På råga av allt vägrar Pettson att ta hjälp av sina vänner och grannar, Gustafsson ( Allan Svensson) och Beda (Eva Roos).

LÄS OCKSÅ: Bioaktuella filmer just nu

Sven Nordqvists böcker om den griniga Pettson och hans talande katt Findus har under en lång tid varit en favorit inom barnlitteraturen. Nordqvist böcker har gestaltats i diverse former: på teaterscenen, i radio, som julkalender, dataspel och nu återigen på bio i Ali Samadi Ahadis regi.

Hur fungerar konceptets återkomst på vita duken? Jo, kanske bäst för de allra minsta barnen, något som filmen just vänder sig mot. För oss vuxna och blir det lite väl många och enkla skämt, som känns alldeles för pajiga. Det finns till och med en risk som vuxen att slumra till i biosalongen, eftersom det är så svårt att bli engagerarad. En lyckad barnfilm ska kunna rikta sig till hela familjen, tänk bara på Pixars produktioner, men Pettson & Findus – juligheter förblir för barnslig.

Det som höjer filmen är alla de små figurerna, eller mucklorna som Findus kallar dem. De är ganska charmiga med deras pipande ljud och ständiga små hyss i bakgrunden. Tack vare dessa små stunder kan man stundom känna Sven Nordqvists speciella andan från böckerna, något jag förväntade mig mer av.

Kontentan av det hela är att Ahadis, som även regisserade den förra Pettson och Findusfilmen,  julfilm riktar sig bara till de allra minsta. Fast å andra sidan, det kanske inte göa någonting?

Bästa: Mucklorna. Gulliga och små och fulla av hyss.

Sämst: All låtsassnö och den löjliga humorn.