Peter och Draken Elliot (2016)
Disneys korståg att svida om sina odödliga klassiker i ny, käck spelfilmsskrud sprider sig infektionsartat. Jag är härmed officiellt smittad. Håller resten av Disneys moderniseringar samma klass som denna ypperliga make-over av 1977:s Peter och Draken Elliot dras jag gladeligen med detta remake-virus!
Det är inte lätt att vara liten. Det kan vår huvudperson Peter skriva under på i fetstil. Redan i fem års ålder tar hans unga pojkliv en dyster vändning under en utflykt tillsammans med familjen. En mysig bilfärd förvandlas till en tragedi efter en hastig och förödande krasch. Peter blir föräldralös i denna hemska stund och hans unga öde lämnas till skogens obarmhärtiga våld.
Peter finner dock en bundsförvant i den snåriga terrängen. Han finner något uråldrigt. En varelse han inte trodde fanns. En best som bara den smått tokige farbrorn Meacham (Robert Redford) babblar om med grannskapets småungar - en drake! En grön, pälsbeklädd koloss med en enorm kroppshydda mellan sina majestätiska vingspetsar. En dynamisk duo av modell unik föds. Ett band knyts mellan Peter och Elliot som omöjligen kan brytas - eller?
Vilket gemytligt äventyr jag bjuds på i biosalongens ganska kalla lokal! Peter och Draken Elliot är inget annat än en barnsaga, en fabel, som lyfts direkt från böckernas platta sidor och översatts relativt smärtfritt till filmens språk.
David Lowery skriver inte på något vis om regelboken för barnfilmer med detta alster - han kastar inte ens om en enda mening - och det är inte heller hans intention. Peter och Draken Elliot följer kokboken till punkt och pricka och slutprodukten är välpolerad, dynamisk och fängslande matinéunderhållning. Styrkan sitter i Lowerys okonstlade attityd till genren och hans "by the book"-intrig sitter som en knuten höger på både målgruppen och på undertecknad. Lowery omfamnar historians klassiska element i en varm famn som höjde min kroppstemperatur - rejält!
En stor anledning till mitt mysande i denna, egentligen, högst ordinära barnfilmspremiss är det stundtals magnifika fotot. Skogsvyer och den amerikanska landsbygden skildras i mustigt kontrastrika tagningar och CGI-besten Elliot integreras i naturbilderna på ett oftast obekymrat vis. Datoreffekterna når dock inte de skyhöga höjder som Djungelboken (2016) smekte våra ögonlober med, men är ändå allt som oftast imponerande. Det enda jag verkligen saknade i bildspråket var lite längre tagningar - för att låta fotot vila och sjunka in. Även en tajtare klippning hade gynnat berättandet. I övrigt är dock Peter och Draken Elliot en estetiskt tilltalande mumsbit.
Lowery lyckas dessutom få filmens bärande pelare att bära tungt. Det känslomässiga band som knyts mellan Peter och draken är av slitstarkt, oskuldsfullt tyg och är denna fabels stöttepelare. Det är en anknytning jag verkligen köper - och Lowery har full insikt i att detta är filmens hjärta som förser den med blod och känslomässig energi.
Som sagt är inte Peter och Draken Elliot någon progressiv käftsmäll på barnfilmens dammiga konventioner. Denna oskyldiga, klassiska approach är filmens hårdast spända muskel - men samtidigt kan jag sakna något som bryter mot någon enstaka sida i lagboken. Detta är en konventionell historia som bemästrar berättande, ton och stämning - men vid något tillfälle hade filmen gynnats av att byta riktning. Mitt vuxna filter hade uppskattat detta.
Bäst: Det stundtals magnifika fotot. Relationen mellan Peter och Elliot sitter som en smäck!