Pawn Sacrifice (2015)

Året är 1972. Kalla kriget är i full blom och över hela världen sänds samma nyhet, det amerikanska schackgeniet Bobby Fischer (Tobey Maguire) dök inte upp för att avsluta matchen mot den regerande sovjetiske schackvärldsmästaren Boris Spasskij (Liev Schreiber).

Bandet spolas tillbaka och vi får se när Bobby växer upp i New York med sin ryska mamma på 50-talet. Att modern är aktiv kommunist leder till att familjen ofta iakttas av den amerikanska myndigheten, något som verkar sätta spår i Bobbys psykiska hälsa. Redan som liten grabb är han en begåvad schackspelare som spöar stadens skickligaste spelare på löpande band. Som tolvåring blir han den yngsta amerikanska schackmästaren genom tiderna.

Med outtröttlig besatthet tränar han dygnet runt för att en dag kunna göra det svåraste tänkbara, att vinna över ryssen och titulera sig världsmästare. Något som först kan bli verklighet efter att patrioten Paul Marshall (Michael Stuhlberg) och schacklegendaren William Lombardy (Peter Sarsgaard) tar honom under sina vingar.

Under resans gång får vi se hur den egensinnige Bobby får ett slags rockstjärnestatus samtidigt som hans groende psykiska ohälsa gör honom allt mer oberäknelig. Frågan är, kan Bobby verkliga hantera den mentala pressen ett parti mot Spasskij skulle innebära?

Titeln Pawn Sacrifice syftar på när en schackspelare offrar en bonde för att slå ut en mer värdefull pjäs. Kanske är det precis det Bobby var för U.S.A., en pjäs redo att offras för att vinna det stora spelet, Kalla kriget. För trots att Både Paul och William är medvetna om hur instabil Bobby är ser de den intellektuella vinsten över Sovjet som viktigare än hans hälsa.

"Historien om Bobby Fischer är guld"

Historien om Bobby Fischer är guld, men Pawn Sacrifice är inte mer än koppar. Trots Maguires ambitiösa skådespel, Schreibers häftiga look och det intresseväckande materialet fängslas jag inte. Berättandet är mättat med klichéer och historien saknar klimax. Värst av allt är att alla betydelsefulla schackpartier mest består av melodramatiska montage av svartvita klipp i slow motion.

Tobey Maguire, som även står som producent, har med filmens regissör Edward Zwick har gjort mer av en hastig toalettskiss än ett omsorgsfullt porträtt av Bobby Fischer och hans roll i kriget. Här duckas den ena frågan efter den andra och den skriftliga informationen som ges i slutet av filmen är för tydligt selektiv. Synd, detta borde ha varit bra mycket bättre.