Recension: Passagerare i natten (2022)
Förtrollande drama om det vardagliga livet
Med en tonårsdotter som vill bli politiker, en son som inte vill erkänna att han drömmer om att skriva poesi och en nyskild mamma som ska hjälpa en vilsen själ i 80-talets Paris är det upplagt för klichéer som setts alltför ofta. Mikhaël Hers lyckas dock skapa ett vardagligt och charmigt drama med "Passagerare i natten", som griper tag i en från första stund.
Den nyskilda tvåbarnsmamman Élisabeth (Charlotte Gainsbourg) försöker navigera sig igenom sitt nya liv med sina två tonårsbarn. Filmen tar avstamp under valnatten i Frankrike 1981 och följer sedan Élisabeths resa till att hitta sig själv efter det avslutade äktenskapet och hur hon på egen hand försörjer sina barn.
Hon tar jobb på en radioredaktion som gör ett nattligt program, och där bjuder hon in en gäst till programmet – 18-åriga, hemlösa Talulah (Noée Abita). Élisabeth tar med sig Talulah hem för att hjälpa henne och hon blir snabbt en del av den lilla familjen.
Briljant fransk film
Gainsbourg gör huvudrollen som Élisabeth utmärkt; relaterbar och vilsen känner man för henne i allt hon gör. Osäkerheten på arbetet och att hon bryter ihop i tårar efter en utskällning från chefen, hennes längtan efter kärlek, gemenskap och att bli sedd och skrattet ihop med barnen när de dansar efter middagen till Joe Dassin.
Det är så vardagligt, men ack så gripande och närvarande.
Scenerna varvas med bländande bilder på Paris och musiken förstärker det visuella så det resulterar i en briljant fransk film. Äktheten och detaljrikedomen gör att det går att identifiera sig med, om inte alla karaktärer, så åtminstone en av dem. Tragiska händelser tas upp med respekt och visas ur ett realistiskt perspektiv. Trots att det utspelar sig under 80-talet känns allt uppenbart aktuell.
Intresset hålls uppe nästan hela vägen till slutet
Det politiska narrativet har en stark betydelse i inledningen, och det ligger kvar som motiv genom hela filmen i och med förändringen både i landet och hos familjen. Detta motiv kunde dock ha varit ännu mer framträdande eftersom Élisabeths dotter har ambitioner att bli just politiker, men det ges inte mycket fokus. Det saknas även någonting hos sonen Matthias (Quito Rayon-Richter). Man vill veta mer om hans skrivande och längtan efter att bli sedd och bekräftad, men mot andra hlvan av filmen tappas hans karaktärsutveckling bort, vilket är synd.
Vissa scener som upprepar sig kan bidra till ett stagnerande intryck framåt slutet. I det stora hela lyckas regissören Mikhaël Hers hålla kvar intresset genom hela filmen, även om det hinner dala en aning innan det känslomässigt påträngande slutet.
"Passagerare i natten" lämnar en inte oberörd. I stället har man känslan av lugn och förundran som stannar med en även efter filmens slut. Den är ett bevis på att det som anses som den tråkiga vardagen går att göra intressant.
“Passagerare i natten” har svensk biopremiär 31 mars.