Parning (2019)
"Parning" berättar starkt om ungdomliga relationer.
I "Parning" berättar dokumentärfilmaren Lina Mannheimer skickligt om den tekniska revolutionens påverkan på unga människors dejtande. Under ett års tid får tittaren följa två 90-talisters resa genom brutna hjärtan, one-night-stands och lyckorus. Resultatet är gripande på riktigt.
Genom olika rekryteringsprocesser, bland annat via dejting-appar, lyckades Mannheimer slutligen hitta Naomi och Edvin, två svenska ungdomar i 20-årsåldern med hela livet framför sig. Via deras perspektiv får tittaren under ett års tid ta del av livet som ung på parningsmarknaden. Trots att Edvin och Naomi oftast bor i olika länder håller de regelbundet kontakten och diskuterar sitt sex- och kärleksliv med varandra. Men det uppstår också känslor mellan dem och de börjar dejta varandra, vilket blir startskottet för en ärlig skildring av ungdomlig kärlek, åtrå och osäkerhet.
Det som direkt sticker ut är hur Mannheimer väljer att berätta. I likhet med Aneesh Chagantys Searching tar filmen form genom olika videosamtal, hemmafilmer och chattkonversationer. Berättartekniken är effektfull eftersom det påvisar hur mycket som har förändrats gällande hur ungdomar integrerar med varandra. Trots att Naomi och Edvin också ses i verkligheten är det främst via sociala medier som de håller kontakten med varandra. Också när de dejtar andra framkommer digitaliseringens påverkan; ett par svep och några meddelanden på Tinder sen är det klart. Som 90-talist är det enkelt att känna igen sig. Hur som helst går det att argumentera för att Mannheimers budskap, om teknikens påverkan på mänskligt beteende, inte direkt är någon ny och insiktsfull tanke.
Dock är det relationen mellan filmens huvudpersoner som är det centrala. Edvin och Naomis relation är långt ifrån normativ, men om sanningen skall fram; vilka relationer är det? Det är sällan som ungdomlig kärlek porträtteras på ett såhär naket och ärlig vis. Till och med i de mest känsliga stunderna, som i en sekvens där Edvin bryter ihop, ger kameran oss tillträde. Först tar det en stund att vänja sig vid tanken att ungdomarna vågar filma sig själva när de är som mest sårbara. Men frågan är om det inte bara är den skyhöga igenkänningsfaktorn som får mig att ens fundera i dem banorna.
Flertalet scener i "Parning" är som om de vore tagna ur vilket ungdomsliv som helst. Det är också det som är storheten med Mannheimers film, att den lyckas med konststycket att berätta om det allmängiltiga genom att skildra det personliga.