Paris 13:e arrondissement (2021)

Den franske regissören Jacques Audiard, mest känd för det ypperliga brottsdramat En profet, är bioaktuellt på nytt. Denna gången med hjälp av den minst lika hyllade landsfränden Céline Sciamma, som fick sitt stora internationella genombrott med mästerliga Porträtt av en kvinna i brand. Tillsammans har de bearbetat ett gäng noveller av Adrian Tomine om unga vuxna i Paris trettonde distrikt – smått flippade kinesättlingen Lucie med en alzheimersjuk mormor, pryda universitetsstudenten Nora vars liv går i kras när bilder på en porträttlik porrstjärna sprids bland klasskamraterna, arroganta Camille vars stammande syster försöker lyckas med standup.

Dessa människoöden, samt några till, flätas samman med varandra genom sex, kärlek och vänskap. Även om det är svårt att peka ut någon direkt huvudroll, är det ändå Camille som är spindeln i nätet. Det är hans relationer med de olika kvinnorna som åtminstone är ingångsporten till hur vi lär känna dem. Handlingen kanske låter rörig och svårgreppbar, men oroa dig inte. Trots filmens kompakta speltid känns det aldrig stressat eller svårt att hänga med i de olika svängarna. Mycket tack vare det otroligt träffsäkra filmarbetet – foto, klippning och tempo är ren perfektion.

Förstklassigt hantverk

Paris 13:e arrondissement är ett relationsdrama kryddat med humor. Skådespelarna, merparten för mig nykomlingar, gör ett fantastiskt jobb och känns verkligen som sina karaktärer. Noémie Merlant imponerar lite extra och visar upp ett annat register än i Porträtt av en kvinna i brand. Vad som är alldeles uppenbart är att Jacques Audiard vet hur man får sina skådespelare bekväma. Hela filmen genomsyras av nakna kroppar och en hel del sex. Kanske är det också därför filmen är plåtad i svartvitt, det får sexet att se lika självklart och okrystat ut som en basker på en fransos. 

"Paris 13:e arrondissement" har biopremiär i dag. Se den om du får chansen.

MER LÄSNING:

• Bästa filmerna 2022 – Här är tipsen
• Biotoppen – hetast på bio just nu