The Offer (säsong 1)

50 år efter succén med Gudfadern (1972) kommer denna välgjorda biografi, som utgår från den prisbelönta producenten Albert S. Ruddys perspektiv och hans aldrig tidigare avslöjade erfarenheter av att producera filmen. 

Handlingen kretsar kring Ruddy (Miles Teller) och hans resa från att vara en datorprogrammerare till att bli en Oscarsbelönad producent. Han säger upp sig från sitt trygga jobb och lyckas nästla sig in i filmbranschen genom att våga ta chanser. Väl där träffar han på och samarbetar med flera av filmvärldens giganter, som bland andra regissören Francis Ford Coppola (Dan Fogler) och författaren Mario Puzo (Patrick Gallo).

Efter att ha skapat bland andra Hogans Heroes (1965–1971) får Ruddy uppdraget att producera nästa gangsterfilm, Gudfadern, eftersom ingen annan vill ta sig an projektet. Filmbolaget Paramount, som då ägdes av Gulf & Western, ligger risigt till och är nära att säljas av, men filmen ska visa sig bli dess räddning.

Historisk händelse

Eftersom "Gudfadern" är en film som de flesta sett eller i alla fall känner till så vet åskådaren redan om att filmen kommer att bli av. Trots det sitter jag fastklistrad framför skärmen och hoppas på att allt kommer att lösa sig för våra huvudkaraktärer. Att en film som tillhör filmhistoriens högst rankade filmer skulle vara så krånglig att ens få börja spela in har gått mig helt förbi.

Protagonisterna stöter på problem hela tiden, dels på grund av cheferna på Gulf & Western, dels på grund av maffiabossen Joe Columbo (Giovanni Ribisi) och sångaren Frank Sinatra (Frank John Hughes) som inte vill associeras med den negativa syn på italienska immigranter som de anser att Gudfadern kan bidra till. De gör därför allt för att stoppa filmen redan i förproduktionsstadiet. 

Det som sedan gör serien till en typisk Hollywood-produktion är att det är, förutom en hyllning till filmen och till filmvärlden i sig, även en hyllning till Paramount. Filmbolag älskar att klappa sig själva på axlarna, men efter att ha producerat filmer som Gudfadern-trilogin, eller en miniserie som denna, är det befogat. 

Drömmer mig bort

Flera avsnitt in i serien kommer jag på mig själv med att inte ha fört anteckningar eftersom jag sugits in i en värld och en stämning som får mig att önska att jag levde på 70-talet och var en del i huvudkaraktärernas liv. 

Att rollbesättningen mestadels består av skådespelare som tidigare är kända från komedier är ett medvetet och väl genomtänkt val. Teller, Ribisi, Juno Temple (Bettey McCart) och Matthew Goode (Robert Evans), för att bara nämna några få, är så otroligt övertygande och autentiska i sina roller att de måste vara födda för att spela dessa karaktärer.

En vinnande helhet

Förutom en komplex story i sig, där alla vändpunkter överraskar varje gång trots att de kommer när de borde, är även karaktärerna komplexa med egna viljor och utvecklingar som gör att åskådaren enklare kan relatera till dem. 

Konfliktens budskap ligger i undertexten, vilket gör att dialogen är precis som den ska vara, den bara finns där. Det finns inga onödigt långa repliker som avbryter flödet i berättandet, utan handlingen förs framåt på ett trovärdigt sätt.

De långa tagningarna med rappa italiensk-brytande repliker får mig att tänka på Sopranos (1999-2007), fast med ett högre tempo i berättandet. Jag skulle absolut inte bli förvånad om The Offer blir nästa stora Emmyvinnare. Jag kan inte ens bli av med seriens slående signaturmelodi och dess långa intro i mitt huvud, men det vill jag inte heller!

"The Offer" har premiär på Paramount+ den 29 april, se den!

Mer läsning:

• Recension – We Own This City
• Recension – The Unbearable Weight of Massive Talent (2022)
• Recension – Eiffel (2021)