Pamela Anderson briljerar i ”The Last Showgirl”: ”Märkligt vackert”

Gia Coppola regidebuterade med Palo Alto (2013) och har cementerat en registil som bygger på estetisk och drömskt filmfoto med en dramatik som nästan känns nedtonad och dokumentär-liknande. The Last Showgirl är också den en vackert filmad berättelse, med Pamela Anderson i huvudrollen som gör en fin comeback.

Pamela Anderson som narcissist 

Pamela Anderson förutspåddes kamma hem Oscarsnomineringar för sin huvudroll i The Last Showgirl, men filmen blev ratad på den fronten. Efter att ha sett filmen så är det extremt svårt att svara på ifall hon förtjänar en nominering för sin prestation då det är en mycket knepig karaktär hon spelar, som lätt blandas ihop med en ytlig prestation.

Anderson spelar veterandansaren Shelly som varit en ”Vegas Showgirl” på revyn “Razzle Dazzle” i över 30 år. Hon är en av de tjejer som stannat längst på scenen och lever för livet i strålkastarljuset med glamour och fjädrar, men nu är det dags för revyn att lägga ner då en cirkus köpt upp lokalen. Shelly är en karaktär man kan djupdyka i, som är välskriven och mångdimensionell när man som tittare själv river av den polerade ytan. 

Däremot bjuds det inte på någon vidare karaktärsutveckling, men det känns ändå friskt och genomtänkt att man som tittare får forma sin bild av Shelly som vid sitt värsta framstår som en narcissist som helt tappat sin verklighetsbild i sin dröm om berömmelse. Shellys yngre vänner är i kontrast till henne beredda att gå vidare efter att Razzle Dazzle läggs ner, vilket belyser Shellys självbild om hur hon vägrar att åldras i en besatt jakt på att lyckas.

Dramat i filmen har ingen tydlig kurva utan är väldigt lågmält utspelat, och det är ingen direkt upptrappning av några större konflikter mer än att Shelley visar sitt icke-intresse som mamma för sin collegedotter Hannah (Billie Lourd), som till slut konfronterar sin mammas frånvaro och, för en 57-årig kvinna, orealistiska drömmar.

Det är ett Gia Coppola-drama i bemärkelsen att det är relativt händelselöst som lyckas briljerar på ett uppfriskande sätt med andra metoder. Anderson står för en fantastisk prestation och filmens lågmälda drama ger henne utrymme att ge djup åt en på ytan platt karaktär. Det skapar en naggande känsla och vackra porträtt av den kvinnliga strävan efter berömmelse och man lämnas med en stark reflektion av åldrande kvinnor i showbiz. Kanske är karaktären lite för lik den generella uppfattningen av Anderson för att hon ska tokhyllas för sin roll.

Jamie Lee Curtis som spelar Annette, en tidigare Showgirl som nu lever med missbruk och jobbar som servitris på ett kasino, medverkar i en av de vackraste scenerna i filmen, där dess budskap verkligen skildras på ett fint sätt. När Anette ställer sig upp på ett bord och dansar till ”Total Eclipse of the Heart” av Bonnie Tyler är det fantastiskt. Man kan se allt som pågår inom Annette: en kvinna som gett upp på allt men fortfarande känner strävan efter att dyrkas för sin kropp och kvinnlighet. 

Estetiskt välgjord och vacker

Likt Jamie Lee Curtis dansscen så är de icke-verbala scenerna ofta de allra starkaste och det känns på något sätt märkligt vackert. Filmens brist på rappt drama balanseras upp med ett drömskt och visuellt vackert foto som stundvis är väldigt kornigt och nästan ur fokus, men det ger ett slagkraftigt perspektiv. Det är som att de små berättelserna om kvinnorna bakom scenen i ett stort Las Vegas fångas av fotots fantasifullhet.

Filmfotot känns inte bara estetiskt vackert utan även extremt kreativt uttänkt. Det skapar en djup dynamik mellan tittaren och Shelly när vi får se henne i tystnad ta en ciggpaus och bara stå i tomhet och blicka ut över Las Vegas, eller att få se hur hennes bh:ar hänger i takfläkten för att de snabbt ska torka. Alla dessa små, små, små detaljer avslöjar hennes fasad och det är en effektiv användning av fotot som för handlingen framåt.

The Last Showgirl är inte för den som förväntar sig ett pampigt showdrama, då vi endast får se själva showen i slutscenen. Även om den innefattar stora namn, och filmen har bland annat bjudit på en Pamela Anderson-comeback, så är det någorlunda likt en indie-film, nästintill en kortfilm som bara känns lite mer utdragen, men allt känns ändå väldigt genomtänkt.

Det är en film som nästan är perfekt utifrån ett antropologiskt perspektiv, då den välkomnar, nästan behöver, tittarnas egna analyser. ”The Last Showgirl” har även ett mycket starkt visuellt foto som bidrar till historiens vackra och märkliga nyanser.

”The Last Showgirl” Sverigepremiär på den digitala hyr- och köpmarknaden den 17 mars.