Pacific Rim: Uprising (2018)
"Pacific Rim: Uprising" är visuellt läcker men misslyckas engagera.
Tio år har gått sedan de människobyggda jätterobotarna i Guillermo del Toros Pacific Rim räddade mänskligheten från en storskalig monsterattack. Men det är många som fortfarande undrar om kriget verkligen är över. Frågan är vad som händer ifall monsterna slår tillbaka, är försvarsstyrkan tillräckligt stark för att ännu en gång segra?
När de värsta av farhågor visar sig vara sanna gör sig robotpiloterna Jake (John Boyega) och hans vän Amara (Cailee Spaeny) redo för att försvara mänskligheten. Underbemannade måste de leda striden och rädda miljarder av liv.
Den här typen av film behöver se bra ut och animationsteamet har gjort ett strålande jobb, på Oscarsnivå. Men som ofta är fallet med massförstörelse-filmer blir det för mycket av det goda, och den slående CGI:n blir allt mer och mer ointressant. Actionscenerna går på repeat medan berättelsen går på tomgång.
I huvudrollen ser vi stjärnskottet John Boyega, som fått orimligt stor uppmärksamhet med sin insats i de nya Star Wars-filmerna. Även här är han föga imponerande och känns mest som en blek version av den redan bleka rebellen Finn han spelar i den populära rymdsagan. Hans karaktär tycks främst leva för att leverera platta one-liners. Visst, han har inte särskilt mycket att arbeta med, men han ger inte heller intryck av att försöka särskilt hårt. Extra illa sett till att han är en av filmens producenter.
Det verkar i och för sig inte ha funnits något större intresse i att göra en kvalitativ film från första början. Steven S. DeKnight har aldrig regisserat en långfilm förut och här han fått ett miljardprojekt att slita med. Pacific Rim: Uprising är dessutom bara ännu en i raden av Hollywoods katastrofala satsningar med fokus på den kinesiska marknaden. Och pengar kommer den garanterat att generera.
Det som räddar Pacific Rim: Uprising från det absolut lägsta betyget är den smått finurliga spinnen på de onda karaktärernas smidande av planer. Bakom deras starka yttre råder diskussioner om hur de ska kunna krossa mänskligheten. Deras oförmåga att enas riskerar också att bli deras fall. Vilket också givetvis understryker sensmoralen av laganda. Ensam må vara stark, men tillsammans är vi starkare.