Overlord (2018)

Året är 1944, natten till D-dagen. Genom snyggt foto över flera av de allierades krigsflygplan, kastas vi rätt in i en annan, mardrömslik tid. I ett av de gigantiska flygplanen sitter en grupp amerikanska soldater. Deras uppdrag: Att inta en tyskockuperad by i Frankrike och sabotera ett radiotorn. Detta för att minimera riskerna för de luftburna trupper som ska bistå vid den annalkande landstigningen i Normandie.

Soldaternas sabotageuppdrag börjar dock kaosartat. Flygtransporten blir beskjuten, flera av de unga männen dör direkt och resterande överlevande tvingas göra en farlig fallskärmshoppning. Gruppen splittras.

En som med nöd och näppe klarar sig är Boyce (Jovan Adepo). Han lyckas hitta fyra andra från kraschen och tillsammans sluter de upp för att fullfölja uppdraget. De får bland annat oväntad hjälp av byinvånaren Chloe (Mathilde Ollivier), som erbjuder dem välbehövligt skydd i sitt hus mot de omgivande tyskarna.

För Boyce och co ter det sig verkligen som ett omöjligt uppdrag att infiltrera och därefter minera nazisternas näste, som är en kyrka i centrum av byn. De smyger med yttersta försiktighet runt gathörn och gör vad de kan för att lista ut bästa vägen in. Och vad försiggår egentligen bakom kyrkväggarna?

Det är en fråga vars svar vi får vänta på. Visst, vi vet av trailers att det handlar om onda tyska vetenskapsmän och zombies, och det är tyvärr aldrig riktigt oförutsägbart vad som kommer att hända. Men ändå, det dröjer verkligen innan vi får något konkret att arbeta med. Det uppskattar jag - att vi hålls på halster länge. Det är ofta ett misstag att visa monstret för tidigt, något som regissören bakom filmen Julius Avery förmodligen håller med om.

Men det är inte bara vetskapen om att våra protagonister så småningom kommer att stå till mötes med levande döda som gör filmen spännande. Overlord är också en snygg krigsskildring med flera intensiva actionscener. Exempelvis så skildras det hur vårt gäng utför en snillrik undanmanöver i ett försök att ta sig in i kyrkan.

På minuskontot hamnar att filmen ibland känns onödigt våldsam och blodslafsig. Särskilt i en tortyrscen, och på slutet, där filmen istället skulle gynnats kraftigt av ett förlopp som spelat mer på tittarens nerver. Kanske en katt och råtta-lek mellan soldaterna och en dödlig nazistzombie som lurar i korridorerna – vilken grej det hade kunnat bli!