Ouija: Origin of Evil (2016)

Vi befinner oss i 60-talets Los Angeles. Alice Zander (Elizabeth Reaser) driver tillsammans med sina två döttrar, Paulina (Annalise Basso) och Doris (Lulu Wilson), en spirituell mottagning där människor erbjuds kontakt med röster från den andra sidan. Problemet är bara det att deras tjänst är en stor bluff och kunderna blir allt färre. Allt kastas omkull när ett gammalt ouijebräde – ett slags spel för att ta kontakt med andar – kommer in i bilden. Den yngsta dottern Doris börjar plötsligt använda sig av spelet för att framkalla verklig andlig närvaro. Affärerna blomstrar men i skuggorna är inte allt som det verkar.

Hos mig finns det två stycken vitala ingredienser som bör ingå i ett framgångsrikt skräckfilmsrecept. Filmen bör sträva efter att skapa ett bubblande obehag hos tittaren genom att använda sig av både ljud och visuella effekter på ett smart vis. Därtill är det viktigt att involvera åskådaren i vad som sker på duken genom att skapa sympati för filmens karaktärer. När inget av detta klaffar blir det bara pannkaka av alltihop. I Ouija: Origin of Evil ställer regissören Mike Flanagan till med den största pannkaksfest jag har bevittnat på många år.

Den första speltimmen är obeskrivligt urusel. Det förutsägbara manuset är lika svagt som Donald Trumps verklighetsuppfattning. Man behöver alltså inte vara någon raketforskare för att förutse vad som ska hända, utan liknande upplägg har presenterats för skräckfans hundratals gånger. När det förutsägbara dessutom utförs på såhär låg nivå blir det nästan tragikomiskt. Flanagan serverar en parodi på temat "besatt demondotter går bärsärk" hämtat ur valfri Saturday Night Live säsong. En scen i slutet av filmen – där den ena dottern konfronterar den svarta magin – innehåller så träigt skådespel och dåliga CGI-effekter att Anaconda 3: Offspring (2008) framstår som ett modernt mästerverk.

Trots en mikroskopisk ökning i kvalité mot slutet är det inte tillräckligt för att rädda ett skepp som inte bara sjunker utan redan har avdunstat på havets botten. Den svenska rockgruppen Kent sjunger i låten Ingenting: Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting. För att beskriva händelseförloppet i  Ouija: Origin of Evil är det snarare: Först kom ingenting, sen kom en ripoff på Orphan (2009), sen kom ingenting.

Bäst: Att filmen tog slut.

Sämst: Det mesta.

Öppen fråga: Var det någon som behövde den här filmen? För bättre upplevelse, spana in vår lista på moderna skräckfilmer.