On the Verge (säsong 1, avsnitt 1–3)

Vi har sett Julie Delpy fullständigt glimra i filmer som Before-trilogin, och lite av det där magiska stjärnstoftet som hon sprider i de filmerna lyckas hon ta med sig till sin nya Netflix-serie. Dessvärre får vi ta del av det alldeles för sällan. 

Trots att jag egentligen inte tycker att On the Verge kan bedömas rättvist på tre avsnitt, så känner jag mig samtidigt inte manad att ta tag i fortsättningen. Starten på komediserien – som Delpy skapat, spelar en av huvudrollerna i, samt är manusförfattare och regissör för – är helt enkelt för svajig för att jag ska kunna hitta någonting som verkligen greppar tag i mitt intresse.

"On the Verge" har stunder av ren magi och kommer garanterat att resonera med alla som kan relatera till de fyra kvinnorna i serien – jag tror bara inte att det är en serie för mig.

Serien skildrar fyra kvinnors liv. Kocken Justine (Delpy), ensamstående mamman Ell (Alexia Landeau), arbets- och riktningssökande Yasmin (Sarah Jones) och kläddesignern Anne (Elisabeth Shue) är en vänskapsgrupp bestående av väldigt skilda personligheter. De har dock en sak gemensam – deras kaotiska liv i kaotiska Los Angeles innebär att de ständigt är på gränsen till en fullskalig medelålderskris.

De fyra kvinnorna jonglerar sina ofta destruktiva kärleks- och vardagsliv med sina karriärer på ett sett som öppnar dörren för många komiska situationer.

LÄS OCKSÅ: De bästa serierna på Netflix

Lysande karaktärer.

Något som Delpy ska ha en stor eloge för är hur mångfacetterade karaktärerna i serien är. Kvinnor som män får alla representera hela det mänskliga spektrumet och det känns som om samtliga av karaktärerna är kapabla till att vara egoistiska svin såväl som godhjärtade medmänniskor. De upplevs kort och gott som människor med ett känslospann som sträcker sig bortom vad som vanligtvis ryms i mallen för en karaktär till en tv-serie.

Tyvärr vet jag inte riktigt vart dessa mångbottnade karaktärer är på väg någonstans. Jag vet att de ständigt är på gränsen till kriser, sammanbrott och panikångestattacker – och jag underhålls stundtals av det som pushar dem i den riktningen – men jag saknar en viss röd tråd i handlingen för att inte oroa mig över att serien ska trampa vatten i oändlighet. Det är också väldigt uppenbart att jag inte tillhör seriens målgrupp, vilket gör att jag har svårt att relatera till många av de problem som karaktärerna upplever.

Det kan mycket väl vara så att serien tar fart på allvar en bit in i den första säsongen, så ta mitt omdöme med en nypa salt, men inledningen av den lyckas både fånga och ta död på min intresse lite för många gånger för att jag ska kasta mig över de resterande avsnitten.

Först meningslöst, sedan fantastiskt, sedan meningslöst igen.

Seriens problem inleds redan med det första avsnittet som är på tok för trevande. Bortsett från några riktigt underbart komiska situationer fokuserar avsnittet i för stor utsträckning på att etablera seriens tematik. Aningen för många repliker om att vi inte kan välja vår familj men att vi kan välja våra vänner, och att vi alla behöver tro att det vi gör varje dag har en mening, gör ironiskt nog pilotavsnitten lite meningslöst.

En trevande inledning tycker jag dock att man får räkna med i dessa tider av binge-tittande och det är desto bättre fart i andra avsnittet – ett avsnitt som jag rent ut sagt tyckte var genialt. Fokuset på en middagsbjudning kantad av missförstånd och bristande kommunikation etablerade karaktärerna på ett tydligt och roligt sätt som samtidigt kändes naturligt. Tyvärr upplevde jag sedan att det tredje avsnittet återgick till det aningen riktningslösa hållet igen.

"On the Verge" är inte en serie för mig – och det är den nog inte menad att vara heller – men jag skulle ändå rekommendera att ge den en chans. För min del håller det inte hela vägen, men det andra avsnittet är fantastiskt, vissa situationer är underbart obekväma och det är inte alls orimligt att det här är en serie som skulle kunna tala till just dig. Glöm inte att ha lite tålamod med den bara.

LÄS OCKSÅ: Årets bästa serier