Old Henry (2022)
Skitig western i beprövat format
Old Henry är en avskalad greatest hits-samling av några riktiga klassiker inom westerngenren, som på ett förtjänstfullt sätt berättar en skitig och hårt kontrollerad berättelse om försoning och våldets fallgropar.
För de som är rädda att den klassiska westernfilmen håller på att tyna bort kan Old Henry hjälpa att stilla era farhågor. Potsy Poncirolis film är en skrovlig hyllning till en svunnen tid, fylld av mytologiska westernhjältar, rykande handpuffror och samveten lika smutsiga som händerna de tillhör.
Tim Blake Nelson spelar Henry, en änkling som tillsammans med sin son Wyatt lever ett stillsamt liv på deras lilla gård, till synes helt undanskuffad från civilisationen i det tidiga 1900-talets Oklahoma. Sonen är ivrig att testa på livet ute i den vida, farliga världen med en pistol i hölstret och äventyr runt varje hörn, något som hans förtegna far starkt ställer sig emot.
Deras skilda intressen kommer en dag prövas när Henry stöter på en mystisk skadeskjuten man med en väska fylld med pengar. Som den goda samariten han är bestämmer han sig för att ta in mannen i hans hem och plåstra om honom. Detta kommer visa sig bli en dyrköpt välgärning när ännu en mystisk gunslinger (Stephen Dorff) dyker upp och letar efter samma man – och kanske inte med goda avsikter.
Vacker men något ytskrapande
Det är uppfriskande att se en film som Old Henry. Rättfram och fri från nonsens framkallar den känslan av en annan tid. Inte bara tiden filmen skildrar, men också en tid i vår egen historia då filmer likt dessa var betydligt vanligare - något som Old Henry påminner oss om och får oss att sakna.
Filmens musik, skapad av Jordan Lehning, är både poetiskt vacker och ominöst illavarslande. Dessa kontraster framkommer även i fotot då vi i ena stunden får bevittna den råa och oangenäma vardagen våra karaktärer lever i, för att i andra stunden häpnas över de öppna landskap och vackra vidder som befinner sig bara ett stenkast bort. Ponciroli visar upp dessa starka motsättningar mycket framgångsrikt då det bevisligen speglar tidsandan han vill återuppväcka, med all den moraliska tvetydighet det innebär.
Bortom alla skäggiga män och blodiga uppgörelser finns det i kärnan av filmen en djupare story om relationen mellan en far och hans son, och de livsläxor han hoppas föra med honom vidare i livet. Tyvärr når den inte fram tillräckligt starkt då sonens karaktär och perspektiv känns underutvecklat genom filmen.
Filmen lyfter på hatten för John Fords Förföljaren och känns starkt influerad av Clintans Unforgiven. Trots att homager och inspirationskällor likt dessa inte är något ovanligt är det i slutändan svårt för Potsy Poncirolis film att inte hamna i skuggan av westernklassiker likt dessa när fingeravtrycken från dem är så pass tydliga som de är i Old Henry.
Old Henry går upp på svenska biografer 15 april.