Old (2021)

Vissa saker kan man vara helt säker på i filmvärlden. Christian Bale kommer alltid hitta en roll som kräver extrem kroppsförändring, Marvel kommer aldrig dö ut (hur gärna än Scorsese vill det) – och M. Night Shyamalan är en lurig typ.

Shyamalan har kommit att bli mästare på plot twists. Vem som helst kan kasta en tärning och vända storyn i en helt ny riktning, men ytterst få gör det lika skickligt och framförallt minnesvärt som han.

Sjätte Sinnet och The Village är riktiga milstolpar som de senaste åren följts upp av Unbreakable-triologin med stor framgång. Trilogin i sig är en enda stor plot twist eftersom regissören höll undan i flera år att Unbreakable faktiskt var första delen av en outtalad triologi som fick sina uppföljare Split och Glass 16 respektive 19 år senare. Så ja, Shyamalan är en lurig typ. Och vi älskar det.

I hans senaste hjärnskrynklarexperiment vankas det dödsångest och åldersnoja. På många sätt är Old den mest personliga filmen han har gjort, både för honom och för tittaren, eftersom annalkande ålderdom är boven i allas drama. Det är dock lite värre för huvudkaraktärerna i denna skruvade och något framrusade thriller.

På en solsemester finner sig familjen Capa fast på en strand där de åldras ultrasnabbt. Alltså, riktigt snabbt. Tillsammans med några andra mindre sällskap försöker familjen lista ut vad som händer med dem men framförallt hur de ska ta sig därifrån. Tiden är knapp då en åldrig mamma i ett sällskap knappt hinner smörja in solkrämen innan hon tynar bort och de små barnen i gruppen växer upp till hormonstinna tonåringar lagom till lunch. 

Det är onekligen ett fascinerande koncept som verkligen drar ut på svängarna. Alla gränser som kan korsas i denna konflikt korsas och man sitter med en konstant rynka mellan ögonbrynen. När man inte tror att det kan bli värre så vips, blir det värre. Vad filmen saknar i komplexa karaktärer väger den upp med sanna skräckmoment och malande ångest som när den väl sätter igång sitter kvar till sista sekunden. 

Styltig dialog med mening?

Det är styltig dialog som är den största stenen i skon. Förutom att den låter plastig på sina ställen skriver den tittaren på näsan lite väl ofta. Men kanske är det ett stilval som arbetar i symbios med det minst lika udda kameraarbetet? För att förstärka känslan av ovisshet och obalans ramas dramat in av bilder som är alldeles för nära för komfort och inzoomningar på allt annat utom det som spelar roll.

När det är som mest spännande svävar kameran iväg på en klippvägg eller liknande och låter tittarens vildaste fantasi bestämma vad som händer bara för att få veta att det faktiskt var ännu värre när kameran kommer tillbaka. Det tar ett tag att vänja sig men det är besviserligen ett trick som fungerar. Jag var sannerligen obekväm under större delen av speltiden.

"Old" är löst baserad på Pierre Oscar Lévys och Frederik Peeters graphic novel Sandcastle. Boken har ett annorlunda slut och sista tredjedelen på Shyamalans adaption får mig att misstänka karln för att planera något illmarigt igen. Hans senaste filmer tenderar att höra ihop på ett eller annat sätt och det finns detaljer även i denna historia som kommer att få internetdetektiverna att gå bärsärk. Även om just Old var något av det enklare slaget så finns det garanterat utrymme för ytterligare utsvävningar, kanske något som smalnar av till färre karaktärer och djupare konflikter.

Det finns en sensmoral någonstans som göms under alla frågetecken som knyter ihop säcken lite halvlöst. Men "Old" är definitivt värd att sitta igenom, kanske inte för en utomordentlig story, men för att se bokstavligen hela liv spåra ur inom loppet av en och en halv timme. Om man nu ska ha åldersångest så kan man lika gärna vara skadeglad åt några andra som har mycket värre.