Official Competition (2022)

”Jag vill bli ihågkommen för att ha skapat något som varar. Som en bro. Eller en film.”

De orden yttrar en entreprenörsmogul till sin assistent vid dagen av sin 80-årsdag precis i början av filmen. Inte ett felaktigt uttalande per definition, men den verklighetsfrånvända inställning det ändå osar av sammanfattar tonen i Official Competition väldigt väl.

Bron blev således kvickt bortvald till förmån för en film, och uppdraget att regissera detta bestående konstverk tilldelas Lola Cuevas (Penélope Cruz). Lola är en sann auteur inom filmens värld. Mångfaldigt prisbelönad och känd för sin nästintill besatta noggrannhet tar hon sitt filmskapande, eller som hon gärna uttrycker det; sin konst, på yttersta allvar. Utöver det landas den fiktiva filmens två huvudroller av Iván Torres (Oscar Martinez) och Félix Rivero (Antonio Banderas) som två bröder mitt i ett emotionellt trauma.

Félix är sinnebilden av den moderna superstjärnan. En fåfäng storfräsare som alltid har en hipp välgörenhetsfråga han medialt engagerar sig i, och vars artistiska motivation främst drivs av vad som kan ge honom mest priser och störst genomslag hos den breda publiken.

Iván, å andra sidan, är den äldre och skrovliga teaterskådespelaren som ser sitt hantverk som en dygd. Högtravande slår han sig gärna för bröstet över hur han, till skillnad från så många andra i branschen, skapar djup och ärlig konst. Och att ge ut priser för skådespel – hur understår dem sig?!

Som det lätt går att förutspå kommer dessa raka motsatser till varandra leda till mer än en konflikt när filmens krävande och alltmer abstrakta repetitionsprocess drar igång i denna Ruben Östlundska satir på kulturvärldens självupptagenhet och pretentiösitet.

Roande beståndsdelar som aldrig riktigt blir en helhet

Det känns inte långsökt att påstå att filmens regissörsduo Mariano Cohn och Gastón Duprat dragit en hel del inspiration från vår svenska provokatör när de här använder den högtravande och självkära kultureliten som slagpåse. Prydliga människor i stilrena byggnader inom väggarna av modern arkitektur som inte sällan beter sig längst ut mot absurda randen av mänskligt beteende, oftast tonsatt till klassisk musik eller en ihållande pinsam tystnad.

Satiren i fråga är både frejdigt underhållande och stundom skrattframkallande träffsäker, om än något förlegad i sina sedan länge cementerade stereotyper, som varken utmanas eller förnyas mer än nödvändigt. Allra roligast tycks Antonio Banderas ha när han tillåts ge uttryck för sina allra mest diviga rockstjärneimpulser.

Vidare besitter filmen en tydlig och ständigt levande visuell identitet. Färgstark, nyfiken och studsig, varje scen bjuder på något spännande som ögat mer än gärna dras till.

Storyn i all detta absurda ögongodis då? Tja, story kanske är ett starkt att använda just i det här sammanhanget då det narrativa flödet till allra största del består av överlappande repetitionsmontage från filminspelningens alltmer utsvävande skådespelarövningar. Det hela sammansätts väldigt episodiskt och till synes impulsartat, något som gör att även om det visserligen är kul på vägen, så är filmens destination inte riktigt lika tillfredsställande när det slutligen nås.

Official Competition har svensk biopremiär 26 augusti.