Nocturama (2017)

Vi befinner oss i Paris. Där vi, en för en, får följa ett gäng ungdomar som har någonting ont i gärningen. Frågan är bara vad? Lager skalas av och när de sammanstrålar, förstår vi att de planerar en bombattack. I deras ögon är nämligen Frankrike ett hopplöst land, som hindrar drömmar från att gå i uppfyllelse. När attacken väl är igång, slår ungdomarna läger i ett tomt köpcenter.

Visuellt berättande fungerar ofta som en gissningslek, något skaparna bakom Nocturama har dragit till sin spets. Det tar alltså lång tid innan publiken börjar få direkta svar och jag är rädd att jag fick vänta alldeles för länge. Att maxa den här sortens berättande är idag ovanligt, till och med i mystikgenren, och för det är filmteamet värt ett visst beröm. Nocturama är annorlunda.

Bertrand Bonello, som både är filmens regissör och manusförfattare, misslyckas dock med att trovärdigt förklara motivationen bakom sina karaktärers extrema val. Det är givetvis ett medvetet beslut att vi som tittare ska hållas undrandes och försöka förstå vad som driver personerna vi följer, men när jag väl kommer till insikt, har jag redan slutat att bry mig.

LÄS OCKSÅ: Franska filmer - dessa måste du se

Med detta sagt, bygger filmen upp inför en rejäl upplösning där huvudkaraktärerna ställs inför allvarliga konsekvenser för sina brott. Här skildrar Bonello en effektiv moralisk gråzon där både terrorister, som är närmast synonyma med ondska, och poliser, som vanligtvis symboliserar det goda, är beredda att begå allvarliga och våldsamma övergrepp för att åstadkomma vad de tror kommer att resultera i någonting gott. Den franska polisstyrkan målas upp som fullständigt omänsklig och tar inga fångar.

De sista tjugo minuterna är ruskigt spännande och räddar filmen från ett ännu svalare betyg. Under upplevelsen tänkte jag att samma berättelse hade kunnat gestaltats på 80 minuter, snarare än de 130 som gäller.