No Time To Die (2021)

No Time To Die försöker verkligen att slå an en känslosam ton, mycket mer än vad tidigare Bondrullar har gjort. Det är förståeligt med tanke på att filmen utgör Daniel Craigs sista gestaltning av den brittiska agenten innan det är dags för nästa A-skådis att ta över. Problemet är bara att regissören Cary Joji Fukunaga, tillsammans med alla manusförfattare som jobbat på filmen, inte lyckas.

Resultatet är överdrivet sentimentalt och inte på ett sätt man kan köpa i storskaliga blockbusters. Visst, Daniel Craigs tolkning av Bond har innefattat sidor som vi inte har sett tidigare av Bondskådisar – lite mer allvar och känslor – och då är det väl naturligt att farvälet speglar de dragen? Absolut, men så som filmen gör det är bara för mycket. Craigs Bond förtjänar ett bättre, mer avskalat avslut än det här överdådiga. 

MER LÄSNING:

• Bästa Bondskurkarna
• Roger Mores Bondfilmer rankade
• Tarantino ville göra Bondfilm – träffade Pierce Brosnan

Filmens huvudsakliga konflikt kretsar mest kring Bonds kärleksintresse Madeleine (Léa Seydoux) som också var med i Spectre (2015). Hon bär på hemligheter, som sträcker sig till hennes barndom och den mystiska terroristen Safin (generisk Bondskurk spelad av Rami Malek). Förhållandet dem emellan är dock sjukt oklart och uppbringar flera frågetecken. För Bond dröjer det också vansinnigt länge innan han ens får en uppfattning om vad allt handlar om och vem hans huvudfiende är. 

Inte så konstigt egentligen med tanke på hur överlastad handlingen är. För det är inte bara Safin och hans hejdukar som lurar i skuggorna, även Bonds ärkefiende Blofeld (Christoph Waltz) är med på ett hörn. Det är alltid kul att se Christoph Waltz, men tråkigare är det att hans karaktär och brottssyndikatet Spectre skohornats in i filmens handling mest för att förklara Safins hämndmotiv. Utöver det fyller de ingen funktion och krånglar i ärlighetens namn till storyn.

Nya 007-agenten är överflödig

Bond själv famlar i mörker, färdas från den ena exotiska spelplatsen till den andra. Han är måttligt road över att återigen ha behövt inta sin tjänst hos MI6, särskilt när M (Ralph Fiennes) redan gett hans 007-status till en annan agent, Nomi (Lashana Lynch). Förresten, tanken med vad hennes karaktär skulle bidra med i filmen måste ursprungligen ha varit någon annan, för i den färdiga produkten kan jag inte se att hon har någon betydelse för handlingen. Till skillnad från Bonds yrkesmässiga relation med Moneypenny (Naomi Harris), mellan vilka kemin sprakade i inte minst Skyfall (2012), är kemin mellan Bond och Nomi i jämförelse obefintlig.

Trots bristerna innehåller filmen mycket av det som man kan förvänta sig av en Bondrulle: actionpackade biljakter, coola stunts och gadgets, proffsiga skådisar samt läckra spelplatser. Även om jag inte kommer att sätta mer än en tvåa kan jag inte förneka att nästan tre timmar går i ett nafs.