No Escape (2015)
I actionrullen No Escape följer vi Jack Dwyer (Owen Wilson) med familj när de flyttar till ett land i Asien för att det amerikanska företag han jobbar på har fått i uppdrag att med ytterst tvivelaktiga motiv bygga ut landets vattenförsörjningen. Redan i första scenen får vi bevittna hur landets premiärminister mördas efter ett möte med just det amerikanska vattenbolaget. Tiden spolas sedan tillbaka 17 timmar och vi får därefter följa familjen Dwyer när de sitter på planet till sitt nya hemland.
Ganska snart har väpnade rebeller tagit över både staden och hotellet familjen bor på, med ett löfte: Att döda alla utlänningar. I synnerhet alla från det amerikanska vattenbolaget.
Om du går sömnig in på biografen kan jag lova att du är klarvaken efter bara några sekunder. Efter den inledande scenen i No Escape är det endast de 15 följande minuterna som inte är fullständigt actionspäckade, och även då får man hela tiden hintar och onda aningar levererade genom familjefadern Owen Wilsons ögon.
Jag var helt omtumlad när jag lämnade salongen. Som om att jag hade blivit överkörd av en buss som sedan backat tillbaka och kört över mig igen. Jag ser förvisso inte helt ofta renodlade action-thrillers, men hade de stoppat in ett våldsamt mord till i den här filmen så hade filmen förmodligen spontanexploderat.
No Escape är en välgjord och snygg film. Att själva orsaken till konflikten är så tunt utforskad drar dock ned betyget för mig. Det amerikanska företaget är både ett allvarlig och högst reellt exempel på hur en smygande marknadsstyrd kolonialism blomstrar i världen, vilket är det riktigt otäcka med den här filmen.
Men denna intrig, som en alkoholiserad Pierce Brosnan hostar ur sig dryga timmen in i filmen, är visserligen inte heller fokus för den här historien, utan snarare en ursäkt för blod, jakt, och våld. Betyget stannar på grund av detta på en stark trea, men man får mer än nog av det man är där för; action och spänning. No Escape är riktigt obehagligt emellanåt och det betyder naturligtvis pluspoäng i min bok.
Bäst: Snygg, välgjord, och hög obehagsfaktor.
Sämst: Att man inte vågat ta själva orsaken till konflikten på allvar och tillföra en relevant dimension.