Nitram (2022)
Skapandet av en massmördare
Vad är det som gör en mördare till en mördare? Det är miljonkronorsfrågan samhället fortfarande söker svar på. Att försöka lista ut ett typexemplariskt och enhälligt svar på den frågan är såklart en tröstlös uppgift, något som Justin Kurzels "Nitram", i all sin komplexa vardaglighet, förstår.
Elephant, We Need to Talk About Kevin och nysläppta Mass är alla filmer som gjort imponerande om än väldigt olika skildringar av masskjutningar och hur de påverkar omgivningen, men frågan är om inte Nitram är den film som ändå når allra längst in i ämnets nattsvarta kärna, fylld av sorg och obesvarade frågor.
Med sin grund i den verkliga tragedi som inträffade i Port Arthur, Australien 1996 där 35 personer blev ihjälskjutna avspeglar filmen en fiktiv gärningsman i tiden ledande upp till händelsen. Mannen i fråga, Nitram (Caleb Landry Jones), är en ung, tablettknaprande vuxen med väldigt få sociala kontakter förutom sin mamma och pappa (Judy Davis och Anthony LaPaglia), som båda lever med en undertryckt frustration kring deras älskade son.
Enastående skådespel!
Familjedynamiken dem emellan gestaltas både ömsint och påfrestande. Davis är hopplöst hjärtskärande som den handfallna och illa förebådande modern, samtidigt som LaPaglia visar upp en slående sårbarhet som den mer tillmötesgående fadern.
Jones, som för sin insats vann priset för bästa manliga huvudroll i Cannes, är inget mindre än enastående i rollen som den blivande gärningsmannen Nitram. Med få ord men med en oerhörd sinnesnärvaro frestas Jones aldrig av att göra sin rollkaraktär till varken mer eller mindre än människa. Avvikande och med ett mörkt inre otvivelaktigt, men hans frustration och sökande efter samhörighet och svar känns alltjämt verklig och är svår att inte ömma för.
Långt ifrån någon smaskig ”Hollywood-mördare”
Filmens kubiska bildformat stänger inne tittaren i såväl Nitrams som hans familjs innerliga smärta Samtidigt vilar kameran alltid nära inpå sina studieobjekt, något som gör att vi blir indragna i storyn som en aktiv deltagare snarare än en degraderade till en stilla betraktare.
Kurzel är inte intresserad av att varken överdramatisera en verklig tragedi eller mystifiera dess gärningsman. Till skillnad från Ezra Millers tolkning av en blivande skolskytt i We Need to Talk About Kevin finns det inget kittlande eller förbjudet tilltalande med Caleb Landry Jones gestaltning av Nitram. Vi ges inga tydliga svar om när Nitrams innerliga mörker uppstod, inte heller leds vi till att tro att han är en ofrånkomligt ond människa bortom räddning ända från födseln.
Istället har regissören gjort det vågade men i slutändan framgångsrika valet att inte villkorslöst fördöma sin huvudkaraktär. Utan att för den delen på något sätt försköna eller avtrubba hans vedervärdiga dåd lyckas Kurzel måla upp en fullskalig och utvecklad bild av en ung man i ständig inre kamp med sig själv, en kamp han till slut går förlorande ur.
Nitram går upp på svenska biografer 8 april.