Nightcrawler (2014)

I flödet på våra digitalmedier dyker det, bokstavligen talat, allt oftare upp klipp på vithajar som det skall klickas på. Eller ännu värre, oundvikliga filmklick på mänskliga tragedier som startas automatiskt när vi bara ska hämta receptet till de där julaktuella saffransbullarna.

Men, likt effekterna av för mycket reklam blir vi mer och mer avtrubbade av det ökade nyhetsflödet. Som konsekvens behöver vi allt extremare nyheter för att i huvudtaget bry oss.

Det är utifrån dessa krav som TV-reporten Lou Blooms (Jake Gyllenhaal) arbetar efter i filmen Nightcrawler. Pådriven av sin arbetsgivaren, den allt mer desperatare tv-producent Nina Romina (Rene Russo), ger sig Lou ut i Los Angel-nattens mörker med sin kamera och polisradio för inrapportering. Med sig har han sin lätt udda och obetalda assistent Rick (Riz Ahmed).

I sin jakt på de perfekta nyheterna visar Lou med tiden upp allt fler och fler manipulativa drag där hans handlingar kan diskuteras som moraliskt tveksamma.

Är det en slump att han allt oftare är på brottsplats före polismakten? Var går gränsen mellan att skildra brott och bli en del av dem?

Dan Gilroy, som här regidebuterar, har skapat en film som stundtals är fascinerande med häftig klippning och dialoger som fastnar. Men (alltid detta ”men”), ibland tenderar filmen vara allt för övertydlig i sitt berättande, vilket gör att kvalitén sjunker.

Dessa stunder räddas dock av Gyllenhaals mycket skickliga skådespel som nästan helt och hållet jämnar ut dissonansen.

Han gestaltar här en person som man helt enkelt inte kan tycka något annat om än att han är obehaglig. Det är ett lyckat porträtt från Gyllenhaal som fortsätter att för varje film leverera. Influenserna till hans gestaltning är många och det finns många paralleller till filmens lyckade psykotiska stämning, tänker främst på American Psycho.

Det är också intressant att se hur våldet i filmen hela tiden neutraliserats och  budskapet med att ”ingen bryr sig ”når fram till oss tittare.

Samtidigt som Nightcrawler är en filmdebut att bli impad av blir jag frustrerad över att den inte riktigt håller samma höga kvalité rakt igenom. För jag vill så gärna det. Likt en bränd saffransbulle på toppen går det inte att älska den fullt ut.