Windfall (2022)
Stjärntätt i Hitchcock-influerat gisslandrama
Charlie McDowells nya Netflixfilm Windfall erbjuder en fräsch och spännande tolkning av ”home invasion”-genren som tar ett handfast grepp om tittarens uppmärksamhet.
Utspelad på den öppna och bildsköna Kaliforniska landsbygden öppnar Windfall med att följa Jason Segel när han obrytt strosar runt en flott och vackert belägen egendom. Mitt i sitt nyfikna letande i byrålådor och avnjutande av utsikten blir han plötsligt påhälsad av husets ägare (Jesse Plemons och Lily Collins), som oannonserat bestämt sig för att spendera helgen i sitt semesterhus. Till deras förvåning är de inte ensamma, vilket medföljer ett gisslandrama som kommer visa sig få större konsekvenser än bara ekonomiska.
Redan vid filmens brandgula och fetstilade förtexter, ackompanjerat av ett noir-osande ljudspår görs det inga hemligheter av att filmen är starkt inspirerade av ”Hitchcockianska” thrillers från 40- och 50-talet. Handlingen, skriven av bland andra Andrew Kevin Walker (Se7en), hålls således tight och rättfram, utan att för den delen ta sig själv på för stort allvar.
Dynamiken mellan Plemons självgoda techmiljardär och Segels nervösa och klumpiga gärningsman bjuder på en hel del avig komik som både påminner om McDowells tidigare filmer och med hintar av Coenbrödernas väl förklädda humor.
Denna pjäskompatibla trehandare mellan Segel, Plemons och Collins börjar som ett klassiskt gisslandrama men kommer under filmens korta speltid utvecklas till att handla om mer än bara en saftig lösensumma. Frågor om klass, ekonomiska ojämlikheter och skavande kärleksrelationer lyfts alla när de tre, i väntan på en pengaleverans, spatserar runt egendomens soldränkta apelsinodlingar och idylliska uteplatser.
Kittlande och tight - till en gräns
De tre skådespelarna i denna lilla men stjärntäta rollbesättning spelar väl med spännande dynamiker, där Plemons osympatiska entreprenörsgeni är den som står ut allra mest. Hans förmåga att framstå som en självgod och nedlåtande knös, oavsett vilka ord som kommer ur hans mun, är mitt i prick och vår avsmak för honom ökar för varje passerande minut.
Sett till den begränsade verktygslåda filmen gett sig själv att operera med åstadkommer Windfall en hel del – till en början. En timma in i filmen känns plötsligt inte händelseförloppet lika organiskt längre och människorna bakom kameran tycks klia sig i huvudet över hur man ska förlänga handlingen snarare än att trappa upp och knyta ihop den.
Tyvärr hittar filmen aldrig tillbaka till sin fina start och när denna till slut ska få sitt klimax känns den både underutvecklad och till stor del tagen ur luften. Synd, då världen behöver fler tighta 90-minutersthrillers.
Windfall går nu att streama på Netflix.