Vikings: Valhalla (säsong 1)
Växer under andra halvan
Maktspel, vikingar, asatro kontra kristendom, hämnd och brittiska kungligheter. "Vikings: Valhalla" lämnar till en början en del att önska innan den tar fart och blir riktigt sevärd.
Serien är en spinoff på History Channels Vikings och utspelar sig hundra år efter händelserna i föregångaren. Vi presenteras för Leif Eriksson (Sam Corlett), upptäcktsresare från Grönland som sägs vara första europé att landstiga Nordamerika. Det är ett av de starkare elementen i serien, utifrån personligt tyckande egentligen, när verklig historia vävs samman med fiktion.
Efter en lång färd till sjöss anländer Leif med sin halvsyster Freydís Eríksdóttir till Kattegatt, det som är nuvarande Danmark. Freydís drivs av ett passionerat hämndbegär gentemot den kristna vikingen som våldtog och lämnade henne ärrad med ett kors på ryggen. I Kattegatt finner de en allierad i Harald Sigurdsson (Leo Suter), kronprinsen av Norge som planerar hämnas på den engelska kungen Ethelred II efter en massaker i England. Hundratals vikingar samlas för att hämnas de som i britternas attack.
Början svår att investera i
Svenska Frida Gustavsson gör en bra rollinsats som Freydís, som står för en av de mer intressanta konflikterna i serien med sin pilgrimsfärd och kall. Jag vet inte om det är för att jag är själv svensktalande men hennes svenska brytning är däremot något distraherande. Det hjälper inte att de flertalet konflikter som betas av, presenteras… ja, som om de betas av, för att leda fram till vad som komma skall. Som tur är vänjer jag mig. Freydís är en av de starkaste huvudkaraktärerna i början medan de andra känns ganska platta. Kanske är det för att vi tidigt får ta del av bakgrunden till hennes hämndbegär. Hon får ett djup och det underlättar att sympatisera med hennes handlingar.
Håll ut – blir bara bättre
Ett par episoder in tar serien fart på riktigt. Leif och gänget vävs tydligare samman med huvudkonflikten och nya intressanta individer presenteras i handlingen. Det finns otaliga serier som till en början känns mindre intressanta, för att ett par episoder in bli riktigt bra. Vikings: Valhalla är en av alla dessa serier, men ligger nog i toppskiktet av serier som så tydligt går och blir en riktigt bra. Det skadar inte att kvinnorna i serien, såsom Freydís och den engelska drottningen Maybelline, är ståndaktiga och gestaltas som egna individer i relation till männen.
Bildberättande under striderna är riktigt bra och när det brittiska kungahuset blandas in i huvudstoryn med dess miljöer, spinner jag. Men det mest intressanta är den religiösa delen. Kristnandet av Sverige har tag fart på riktigt i Vikings: Valhalla. Konflikten mellan den nya religionen och den gamla, asatron, hoppas jag se mer av i kommande säsonger. Vikings: Valhalla vill jag se mer av, med förhoppning om en starkare start på nästkommande säsong.
VIkings: Valhalla har premiär 25 februari på Netflix.