Recension: Unstable (säsong 1)
Labil företagsledare tar hjälp av sin son
Precis som namnet avslöjar handlar Netflix komediserie "Unstable" om en minst sagt ostadig man som är chef för ett stort forskningsföretag. Det är dock inte det enda som vacklar i serien.
Ellis Dragon är en forskare som är namnet på allas läppar i forskningsvärlden. Inte bara på grund av hans upptäckter och framgångar inom bioteknik, men också på grund av hans intensiva och excentriska och oförutsägbara personlighet. Bättre blev det inte när hans fru plötsligt gick bort. Företaget försökte ge honom en psykolog att prata med, men den låste Ellis in hemma hos sig.
Som ett sista försök att få ordning på en nu okontrollerbar och ännu mer labil Ellis bestämmer sig hans kollegor för att flyga över en person som kan få honom på fötter igen. Personen är ingen mindre än Ellis charmige och flöjtspelande son. Om inte han kan få sin pappa på banan igen så kommer inget och ingen få den geniala bioteknikern på banan igen, och då kan det vara ute med hans stora företag. Ska hans anställda lyckas rädda Ellis och företaget?
Rob Lowe och hans son lyckas inte stabilisera serien
Hur många gånger har man inte suttit på TV-soffan och fått syn på en skådespelare som man sett tusen gånger, men inte riktigt kunna placera in i vilken specifik film eller serie? I den kategorin av skådespelare hamnar Rob Lowe för mig. Det enda jag vet är att han ofta spelar excentriska och smått galna personer. Så även i Unstable. Hans karaktär går i 110 konstant och känns som ett barn som ätit på tok för mycket godis. Det blir lite väl mycket.
Bättre blir det inte av att majoriteten av hans kollegor i serien håller samma helt absurda tempo genom seriens gång. Manus, handling och sidospår går också i samma överdrivna fart och gör serien nästan till en utmaning att se på. När tempot väl dras ner något får den balans, men inte allt för länge innan det är dags för nästa tempohöjning.
Lyckas inte balansera de dramatiska delarna
"Unstable" är verkligen ett perfekt namn för en serie som denna – för den är verkligen skakig, på så många olika sätt. Nu för tiden försöker många serier vara så mycket och få med så många genrer som möjligt. Unstable försöker hålla sig till sin humor så mycket som möjligt och lyckas inte balansera in de dramatiska delarna, utan då börjar den genast vackla. Hur svårt ska det vara att bestämma sig för en genre och sedan hålla sig där?
Humorn i sig är tyvärr inte heller tillräckligt rolig, man förstår tidigt vad som ska vara roligt och när det är tänkt att man ska skratta. Den rutinerade galningen Rob Lowe och hans faktiska son John Owen Lowe, som spelar Ellis son i serien, lyckas till viss del med att leverera humor ändå. Men med allt som går emot serien blir det på sin höjd en småtrevlig stund på soffan.
Man kan klart och tydligt se vad teamet ville göra och få ut av "Unstable", men humorn uteblir till stor del och när den väl dyker upp är det inte riktigt så roligt som författarna tänkt sig. Rob Lowe gör vad han kan för att hans serie ska vara rolig, men inte ens hans helhjärtade insats kan ta denna serie till stabil mark.