"Unbelievable" (säsong 1)
"Unbelievable" är frustrerande, jobbig och befriande på bästa möjliga sätt.
Netflix senaste miniserie baserad på verkliga händelser berättar en ovanligt hemsk och mörk historia. "Unbelievable" följer nämligen utredningen av en serievåldtäktsman, som slår till i ensamma kvinnors hem medan de sover, helt utan att lämna några spår efter sig. Något som gör att polisen inte ens vet om de kan tro på offrens historier.
Sättet vi får ta oss an Unbelievable påminner mer av en slags whodunnit-säsong, som egentligen troligtvis hade kunnat bakas ned till ett enstaka CSI eller Criminal Minds-avsnitt, men där de fantastiska rollprestationerna av Toni Collette, Merritt Wever och Kaitlyn Dever lyfter serien till en slags kvinnlig motsvarighet till Netflix-serien Mindhunter.
Handlingen i "Unbelievable" följer två parallella delar av händelserna i jakten på serievåldtäktsmannen, då ett av offren (spelad av Kaitlyn Dever) anmäler först våldtäkten men skräms sedan av polisen att ändra sin historia då inget verkar stämma i hennes berättelse. Vi får därför dels följa vad som händer med henne i hennes liv efter att hon utsätts för detta dubbla svek, samtidigt som vi får följa de två poliser (spelade av Toni Collette och Merritt Wever), som inser att de olika våldtäktsfallen i olika delar av landet faktiskt hänger ihop.
När vi följer polisernas utredning påminner historien genast väldigt mycket om serier som Mindhunter och True Detective, med gediget polisarbete och långa scener med dialog i bilar på väg mot olika ledtrådar. Kemin mellan Collettes och Wevers karaktärer fungerar förvånansvärt bra och det blir i sig även intressant att följa hur deras relation utvecklas under säsongens gång.
"Unbelievable" må vara mörk i grunden, men till skillnad från exempelvis The Handmaid's Tale, som väljer att vältra sig i misären karaktärerna utsätts för så har skaparna bakom Unbelievable valt att fokusera mer på ljuspunkterna av historierna. Jag känner därför aldrig att det blir för mycket misär för att man ska orka se vidare utan att behöva ta en paus mellan avsnitten, utan snarare en slags jobbig frustration över att det här ens kunde hända.
Jag vill givetvis inte avslöja hur serien slutar, men med tanke på att det rör sig om en verklig historia så vet vi redan nu att de åtta avsnitten i miniserien är allt vi kommer att få ta del av kring just det här fallet. Det känns däremot som att det med enkelhet hade gått att korta ned säsongen något, men tack vare det fina skådespelet får vi väl se det som en bonus.