Träskets tystnad (2019)
Rörig thriller lyckas inte ro iland sin intresseväckande handling.
Marc Vigils thriller där den iskalle författaren "Q" begår brott efter brott är minst sagt unik. Den hoppar friskt mellan verklighet och berättelsen i en bok. Men vad är vad egentligen? En rörig premiss med tunna karaktärer gör tyvärr att resultatet lämnar mycket att önska.
Jag måste klargöra en sak: Inception är ett mästerverk. Om jag skulle få rangordna 2010-talets bästa filmer skulle den definitivt vara med där, bland annat eftersom den svindlande tanken på att en mänsklig hjärna har konstruerad den för mig är helt otroligt. Det faktum att den inte snubblar över sin egen premiss (en dröm i drömmen) är värd alla kärleksbuketter i världen. Aldrig någonsin är jag osäker på vad som sker - så länge det inte är avsiktligt förstås.
Träskets tystnad (eller som den heter på originalspråk: El silencio del pantano) är allt det där fast tvärtom. Jag hänger sällan med och premissen gör att hela filmbygget famlar fram och tillbaka.
Låt mig försöka förklara.
Författaren "Q" lever lyxlivet med försäljningssuccé efter försäljningssuccé och alla tycks vilja veta var han får sin idéer ifrån. Vid en första anblick visar det sig att han får sin idéer från verkliga brott, men inte sådana som andra utför. Nej, sådana han själv utför. Q är nämligen är iskall mördare. Åtminstone tror jag det. Filmen inleds med ett blodigt mord på en bensinmack, något som efter några minuter visar sig vara en del av en bok som Q skriver. "Aha", tänker jag. "Filmen kommer hoppa mellan bok och verklighet."
Nja. Eller helt ärligt: Jag vet inte.
Vi får följa med när Q kidnappar en korrupt professor som han fängslar. Minuterna går och berättelsen tycks gå åt ett väldigt mörkt håll. Plötsligt är vi tillbaka på hans författarkontor. Filmen ger aldrig några klara besked om vad som är verklighet eller vad som är det fiktiva universumet, vilket med all sannolikhet är medvetet. Hänger ni med på liknelsen mellan Inception nu? Problemet är att Träskets tystnad aldrig klargör vad sitt fokus är och utnyttja det till sin fördel.
Samtidigt som du sitter och klurar över huruvida det du ser faktiskt sker på riktigt eller om det bara är en metaberättelse i en bok presenteras en massa karaktärer som alla känns som karikatyrer på till exempel den våldsamme torpeden eller den ondskefulla knarkdrottningen. Vilka är de? Deras motiv klargörs aldrig helt och hållet vilket gör att hela filmen snarare känns som ett utkast än en färdig produkt. Utöver dessa karaktärer introduceras också Q:s broder tidigt i filmen och berättelsen om en sommarstuga som eventuellt borde säljas kastas in i mixen.
MER LÄSNING:
Bästa filmerna på Netflix 2020
Resultatet blir en onödigt rörig och ofokuserad thriller som visserligen har ett mycket snyggt foto men som totalt kastar bort sin intresseväckande premiss. Faktum är att jag skulle säga att dess upplägg med bok kontra verklighet gör filmen sämre eftersom det stjäl all uppmärksamhet. Det går inte att skaka av sig känslan av att regissör Marc Vigil hade höga ambitioner med Träskets tystnad, men slutresultatet lämnar tyvärr mycket att önska. Faktum är att jag nog går och se om Inception istället.