Tigertail (2020)
Rörande och röriga 90 minuter.
Innebär en kaskad av tårar per automatik en bra film?Nej.Faktum är att Tigertrail lyckas både vara seg, ofokuserad och bedövande rörande inom loppet av 90 minuter. Det om något är en bedrift.
"Tigertail" börjar i 1960-talets Taiwan när Pin-Jui är en liten pojke som bor hos sina morföräldrar. Bortlämnad av sin mamma längtar han efter att få återförenas med henne inne i staden. Därefter hoppar berättelsen fram och tillbaka mellan den åldrande Pin-Jui och en 20-årig variant. Den gamle grunnar över sin livssituation som skild make och frånvarande pappa, medan den unge letar efter kärleken, vill ta hand om sin mamma och samtidigt resa till USA.
Tigertail är en berättelse om immigration, mellan det gamla och det nya och om vad som offras längs med vägen. Åtminstone visar det sig vara filmens tema efter cirka 30-40 minuter. Filmen tar nämligen god tid på sig. Ganska ordentligt med god tid. Är det en berättelse om en ung pojkes kamp för att hitta sin mamma? Nej. Är det en berättelse om ung, omöjlig kärlek mellan den fattige, unge mannen och den rika medelklasskvinnan à la Titanic? Nej, inte det heller. Filmen bollar många förslag innan den hittar sin rytm och då har nästan halva speltiden gått.
Men då händer något. Om filmen tidigare visat tecken av sorgsenhet blir den här bedövande vemodig. Faktum är att jag knappt kan minnas en film med så mycket svärta. Pin-Jui får offra allt och situationen som immigrant i ett främmande USA för med sig inte bara motgångar för honom utan även för hans fru. Det är då jag inser vad filmen handlar om: Ta vara på din tid.
Resten av filmen sätter sakta men säkert sin kniv i ditt hjärta innan den fullkomligt sliter upp det i slutsekvensen. Den lyckas på ett brutalt sätt gestalta ångest och alla missade möjligheter som dessa människor råkar ut för. Trots detta lyckas den fortfarande vara ganska klumpig berättarmässigt.
En stund in i filmen introduceras nämligen Pin-Juis dotter, Angela. Hon är en person som gång på gång beskrivs som en arbetsnarkoman, men trots detta får vi aldrig ens veta hennes yrke eller se henne på jobbet. Allt vi får höra är "hon jobbar mycket". Detta gör det svårt att köpa hennes jobbiga situationen och bry sig. Vi får helt enkelt veta för lite om henne trots att hon spelar en högst vital roll för berättelsen.
Trots detta bölade jag som om det inte fanns någon morgondag. Den vemodiga berättelsen har så mycket underliggande substans att den trots alla sina brister och långa uppförsbacke lyckades med något få filmen gör – Nå hela vägen till mitt svarta filmkritikerhjärta. Det om något är en bedrift.
För mer läsning, spana in vår samlingssida med allt det senaste nytt på Netflix.