Recension: The Witcher: Sirens of The Deep – ”En Lilla sjöjungfrun-rip-off”

Innan jag börjar måste ni veta att jag inte har spelat mycket av Witcher-spelen. Det var därför jag blev exalterad när jag såg att Netflix skulle släppa en ny Witcher-film och såg det som en chans att lära mig mer om äventyret jag satt på hyllan. Men under filmens gång var det svårt att inte lägga märke till de ganska uppenbara misstagen i vad som egentligen bara var en actionladdad rip-off av Lilla sjöjungfrun.

The Witcher: Sirens of The Deep är ett animerat äventyr och rösten till den älskade monsterjägaren spelas av Doug Cockle, originalrösten från 2007. Barden Jalkier, onekligen hjärtat i berättelsen, spelas av Joey Batey, medan kärleksintresset Essi spelas av Christina Wren.

Förutsägbar från början till slut

Berättelsen handlar om monsterjägaren Geralt of Rivia, som tillsammans med sin kompanjon Jaskier får i uppdrag att lösa konflikten mellan två kungadömen, ett på land och ett i havet. Den blomstrande romansen mellan landets prins och havets prinsessa har potentialen att förena de två folken, men är det en romans som är dömd att misslyckas?

Medan jag var tydlig med vad jag tycker om filmen måste den sydkoreanska animeringsstudion Studio MIR ändå berömmas för sitt fantastiska arbete. Inte bara var undervatten- och landmiljöerna är vackra, utan det är en värld man utan problem kan leva sig in i. Designen och actionscenerna är tveklöst det bästa med hela filmen. Förutom några instanser av klumpig CGI (datoranimation) är filmen ett visuellt underverk.

Men bra animation kan inte rädda en dålig berättelse. Utan att spoila någonting är det uppenbart att skaparna av filmen bara ville göra en actionfylld Lilla sjöjungfrun-rip-off. Likt Disneyklassikern kommer romansen mellan en prins från landet och en sjöjungfru i fokus, men stoppas av komplikationerna det tillför och av makter som inte vill att de ska vara tillsammans. Det kanske låter coolt, men när den enda skillnaden i berättelsen är att Geralt är där för att spöa tentakelmonstret vet vi redan hur berättelsen kommer att gå. Det finns till och med en musikallåt i filmen, som bara känns fel med tanke på hur resten av handlingen utspelar sig.

Onödiga karaktärer

Redan från början är det uppenbart att Jalkier är menad att vara karaktären publiken ska känna igen sig i, medan Geralt är den tuffa, jättecoola monsterjägaren. Det är egentligen inget problem, förutom att Jalkier hade kunnat tas bort från berättelsen utan att det hade gjort någon skillnad. Geralt är den enda av dem som kan slåss, och medan Jalkier inte behöver vara en stridskämpe har han ingen annan funktion än att vara en följeslagare. Detsamma kan sägas om Essi, Jalkiers vän och rival, som presenteras som det smarta, modiga och kapabla kärleksintresset. Hon är lätt att tycka om, men hennes enda roll är att bli räddad av Geralt.

Romansen mellan prinsen och prinsessan utvecklas inte överhuvudtaget heller, och är bara till för att driva berättelsen. Samtidigt som deras relation utforskas lite läggs det ner alldeles för snabbt, och paret blir i princip två pappfigurer som kastar en skugga på vad som kunde ha varit en bra berättelse, om två världar och hur de onekligen skiljs åt.

Antagonisternas anledningar känns även så bristande och ytliga att det hade passat en barnfilm bättre än en film för en äldre publik.

Så, borde du se på filmen? Är du ett fan av The Witcher-serien och bara vill fylla på din kunskap om fantasyvärlden, så visst. Men för någon som letar efter en spännande film att avnjuta är det bäst att skippa denna.

”The Witcher: Sirens of the Deep” har premiär på Netflix tisdag 11 februari.