The Silence (2019)

Plötsligt blir den döva Ally, spelad av Kiernan Shipka (Sabrina Spellman i The Chilling Adventures of Sabrina), väckt av sin mamma. Klockan är tre på natten och familjen är redan samlad vid tv:n. Klipp från totalt massakrerade folkmassor i storstäder visas och det ryktas om att fladdermusliknande monster som lokaliserar sig genom ljud har tagit sig upp från de djupa grottgångar de bott i sedan urminnes tider. Det är en väldigt bekant sträng som slås an direkt – katastroffilmer finns det många av och familjefaderns (spelad av Stanley Tucci) beslut att samla ihop nära och kära för att ta sig ut på landet, långt ifrån attackernas epicentrum, känns bekant – jämförelserna med A Quiet Place är högst berättigade.

Tystnad är förstås A och O under detta angrepp och familjen Andrews, som fått förhålla sig till Allys dövhet, har ett övertag i och med sina kunskaper i teckenspråk. Men det gör dem inte alldeles oövervinnerliga; ett av filmens mest intressanta teman är att den så pass brutalt skildrar hur människor tvingas kompromissa med sina värderingar och sin moral när det krisar, ofta speglat i Tuccis ansiktsuttryck när han konfronteras av val ingen ska behöva göra – han briljerar verkligen.

Det är lika delar katastroffilm som det är skräckfilm och tack och lov slipper vi billiga jump scares. Många gånger lyckas man med den fina konsten att bygga upp stämningen på ett obehagligt sätt, men det blir aldrig riktigt läskigt. Det är snarare underhållande, spänningen finns där från start till slut och varje sekund känns laddad till en sådan bredd att jag skulle vilja påstå att The Silence hade tjänat på att vara längre än sina nittio minuter, särskilt när slutet blir på tok för förhastat.

Men det är inte det enda som är lite kaiko med filmen. Underhållningsvärdet i The Silence är högt delvis på grund av tidigare nämnda stämningar, men också för att manuset många gånger är helt bedrövligt – till min initiala besvikelse men sedermera stora glädje. Efter en orimlig slump för mycket, nån helt bortglömd karaktär och andra som är lövtunna, en Ally som vänder sig när folk pratar som att hon hör dem och några scener som är helt löjligt osannolika slutar jag se The Silence som någon slags Bird Box-utmanarare. Jag märker att jag istället börjar se den utifrån perspektivet ”så dåligt att det nästan blir bra” och har plötsligt helkul åt The Silence, även om den förstås inte är ämnad att ses på det sättet.

Jag tror att "The Silence" kommer att bli föremål för Freudiansk analys på universitet framöver. Låt den simma runt i ditt Jag och du kommer att ha helkul åt den, men koppla på ditt Överjag för en sekund och illusionen splittras snabbare än ett fladdermusmonster i en flishugg.

Daniel Turfors