The Ranch
Ashton Kutcher är tillbaka i TV-rutan.
Netflix har haft en otroligt hög standard på sina egenproducerade "Netflix Originals"-produktioner. Redan under de första tre månaderna av 2016 har fulla säsonger av Love, Fuller House, Flaked, The Characters, House of Cards och Daredevil pumpats ut som på löpande band.
Under påskhelgen lämnades långfredagen åt självrannsakan och dagen kändes om möjligt ännu längre i brist på en ny säsong av något hos Netflix. En vecka senare, fredagen den 1:a april - skämtens högtidsdag, var det dags för den senaste i raden av "Netflix Originals". En renodlad komediserie med självaste Ashton Kutcher i huvudrollen, mannen som under ett par säsonger av Two and a Half Men kunde titulera sig som den bäst betalda skådespelaren på TV. Kutcher som nådde bred publik först i komediserien That '70s Show återförenas här med sin före detta kollega Danny Masterson som även han slog igenom i samma serie.
Nog om vad som varit, nu tar vi tag i veckans stora Netflix-satsning här nedan:
Colt Bennet (Ashton Kutcher) återvänder hem till ranchen han växte upp på efter en halvdan vända som professionell amerikansk fotbollsspelare. På ranchen bor och arbetar hans storebror (Danny Masterson) tillsammans med deras pappa (Sam Elliot). Mamman i familjen, som spelas av den trefaldigt Oscarsnominerade Debra Winger, har flyttat ut från gården och driver numera stadens bar. Colts exflickvän från highschool (Elisha Cuthbert) är lärare och kilar stadigt med en före detta skolkamrat till de båda.
Ja, vad har jag då att säga om denna senaste i raden av Netflix-satsningar? I vanlig ordning bänkade jag mig girigt framför skärmen med Netflix-sidan ständigt uppdaterandes i väntan på att säsongen skulle släppas. När jag äntligen påbörjade min fredagsresa ut på den amerikanska landsbygden och tillslut landade i den fiktiva staden Garrison, beläget i den allt annat än fiktiva staten Colorado, så tog det mig tretton minuter innan det slog mig:
- Det är 1:a april, vilket EPISKT skämt av Netflix att släppa det här skräpet idag. Snart kommer Twitter och andra sociala medier att börja hagla med retweets från Twitterkungen Ashton Kutcher där han meddelar att den riktiga säsongen släpps imorgon.
Läs även: Recension: Bosch (säsong 2)
När jag nu sitter och skriver ihop min recension är det sen lördagskväll och morgondagen jag igår drömde om har inte infriats. Som jag nämnde tog jag mig med gott mod tretton minuter in på den första säsongen, där blev de pålagda fejkskratten absurt påtagliga. Ni vet, de där skratten som var "på riktigt" när Friends spelades in under mitten av 90-talet. I The Ranch var dessa skratt så påtagligt många att jag, efter tretton minuter, valde att starta om avsnittet och se om det från början med papper och penna till hands.
Ett streck för varje skratt. Jag kan givetvis ha missat något eller råkat dra ett eller två för många men med en grov uppskattning så ges vi tittare 232 tillfällen att skratta åt manusförfattarnas skämt under de första två avsnitten. Det är nästan fyra tillfällen per minut (då inkluderar jag båda avsnittens intron och eftertexter dessutom). I mitt fall drog jag på smilbanden vid ett tillfälle i slutet av det första avsnittet, Al Gore och global uppvärmning fungerar uppenbarligen på mig. Efter de första två avsnitten kände jag mig tvungen att spara på bläcket - men för den som vill får ni gärna fortsätta räkna skratt och skicka in en sammanställning över resterande avsnitt.
Kan det vara så att The Ranch är Netflix första dryckeslek? En lakritsshot för varje inlagt fejkskratt? Nej, förhoppningsvis inte - det vore en seriös hälsofara om så var fallet. Nu är jag visserligen, troligtvis, inte den avsedda målgruppen för The Ranch eftersom jag i stort brukar ha svårt för renodlade komediserier - vilket denna verkar avse vara. Den amerikanska publiken är troligen mer benägen att uppskatta ranch-livet och The Ranch är som taget ur en countrysång. Men jag brukar ändå kunna se att det finns någon typ av kvalité hos en serie och förstå varför den kan uppskattas - även om jag inte gör det.
The Ranch är en serie som tar den lätta vägen vid varje vägskäl i storyn och skådespelet lämnar mycket att önska. En vattenpöl erbjuder mer djup en samtliga karaktärer porträtterade. Det finns däremot något befriande med att titta på "skräp", jag märker hur jag mer avslappnat låter avsnitten löpa förbi och vips är det slut. Eller rättare sagt, avbrutet. Netflix har meddelat att den första säsongen kommer att bestå av tjugo avsnitt men vi har endast serverats med tio hittills, det kommer med andra ord att dimpa ner tio till innan året är slut.
Läs även: Recension: House of Cards (säsong 4)
För egen del skulle jag inte rekommendera The Ranch till någon som inte har en liten förälskelse i Ashton Kutcher och vill se allt han är med i - för er finns det ett litet påskägg i avsnittet där varmvattnet i duschen tar slut och ni kan få er en titt på Kutchers nakna bakdel. Serien är ingen en av mina favoriter, men den går ändå att ta sig igenom.