The Queen's Gambit (säsong 1)

Den nya Netflix-miniserien The Queen’s Gambit är baserad på författaren Walter Tevis bok med samma namn, från 1983. Beth Harmon är dessvärre en fiktiv karaktär och faktumet att jag efter skådespelerskan Anya Taylor-Joys insats i huvudrollen... nästan är lite besviken över det faktumet, tyder på hur välgjord serien är. Jag önskar verkligen att det här var en sann historia, men är trots det lika glad över att ha fått ta del av den ändå.

Genom ett välskrivet manus så introduceras vi, tillsammans med den föräldralösa flickan Beth, inför det strategiska spelet schack. Eftersom Beth bor på ett hem för kristna, föräldralösa flickor, så består dagarna av undervisning kring hur man blir en så duktig och adopterbar flicka som möjligt. Men vi förstår tidigt att det är något speciellt med den åttaåringen som blir klar långt före alla andra med sina skoluppgifter och skickas iväg till källaren för att rengöra tavelsudden till svarta tavlan, i brist på annat att göra. 

MER LÄSNING: 

Bästa serierna på Netflix 2020

Netflix kommande svenska produktioner

Där nere i källaren råkar dock flickhemmets vaktmästare (Bill Camp) sitta och fördriva sin tid med att spela schackpartier mot sig själv. Efter att vi som tittar får en snabbkurs i hur pjäserna får gå över schackbrädet, genom att lilla Beth får det förklarat för sig, så dröjer det inte länge innan hon vuxit upp och krossar alla i hennes väg... åtminstone tills vi når den absoluta elitnivån och de fruktade ryssarna.

Handlingen utspelar sig under 1950 och 60-talet och tar oss till flera olika ställen runt om i världen, där de största schackturneringarna spelas. Samtidigt som vi får se hur Beth utvecklar ett beroende kring lugnande tabletter och bedövande alkohol, får vi även följa hennes liv tillsammans med sin adoptivmamma – som har sina egna problem, men också finns där på ett sätt som lyckas främja dotterns schackförmågor. 

Ingenting i "The Queen’s Gambit" hade däremot fungerat såhär bra, om det inte vore för Anya Taylor-Joys insats i huvudrollen. Hon lyckas förmedla både spänning, ilska och förundran genom otroliga närbilder på hennes ansikte under matcherna. På ett sätt som gör att det går alldeles utmärkt att falla för miniserien, utan att ha någon särskild uppskattning för schack i övrigt... även om det troligtvis hjälper om du, likt jag själv, har spelat ett och annat parti genom åren. 

För mer läsning --> Scrolla vidare!