Privilegiet (2022)
Ett bra koncept går i stöpet
Vad får man om man adderar hormonstorm, hallucinogena svampar och en elitskola med varandra? Fullkomligt kaos, det är vad man får.
På en elitskola någonstans i nutida Tyskland går Finn (Max Schimmelpfennig). Han hemsöks av traumatiska minnen från när han var liten och hans storasyster under minst sagt förbryllande och skrämmande omständigheter försökte hoppa med honom utför en dränerad damm. Han överlevde med men för livet medan systern dog.
Minnen från tragedin börjar komma till ytan igen när märkliga saker händer både hemma och i skolan. Finn börjar se och höra saker som inte finns där och drömma otäcka och konstiga saker som han svär faktiskt har hänt. Han misstänker att det kan ha att göra med drogerna som cirkulerar på skolan och tillsammans med sin bästa vän Lena (Lea van Acken) går han till botten med deras egentliga effekter och ursprung. De avslöjar ett lömskt nätverk av hemligheter med rötter i det ockulta som sträcker sig djupare än de någonsin hade kunnat ana.
Tonårsskräckisar är en hel genre i sig. De tenderar att fokusera på tonårstidens traumatiska förändringar, att lämna barndomen bakom sig och att navigera sig fram i ett kluster av irrationella känslor. Tonårsskräckisar är sällan riktigt obehagliga för att de försöker faktiskt inte ärra tittaren. Denna genre värdesätter underhållning, humor och färgstarka karaktärer och deras dynamik framför gore och genuint obehag. Den gore de presenterar är ofta överdriven endast för underhållningsvärdets skull. Ett klassiskt exempel är The Faculty (1998) som är sådär underbart dålig att den blir bra.
Netflix "Fear Street"-triologi prioriterar också tonårslivet framför riktig skräck, men till skillnad från Privilegiet flätar den ihop en väl uttänkt historia och läckra effekter.
Rent usel
"Privilegiet" är rent ut sagt dålig. Det är en besvikelse för grundkonceptet är intressant nog att kunna bli genialt med rätt utförande. Kombinationen av opålitliga tonåringar och parasitiska svampar i form av droger är en matchning i himlen som kunde ha leverera både humor och äkta obehag.
Men istället fokuserar handlingen på ett halvdant mysterium vars enda mål är att ge karaktärerna fler situationer att uttrycka hur jobbigt det är att vara tonåring och hur deras känslor går före allt, till och med att rädda Finns andra syster.
Den dödligaste synden som "Privilegiet" begår är dock ett uruselt manus. Många av filmens misstag kan förlåtas under beskyddet att den faktiskt är en tonårsskräckis med allt vad det innebär. Men karaktärernas gestaltning är ologisk och fruktansvärt frustrerande. Inte en enda själ i den här staden, Finn inkluderat, beter sig som en vanlig människa.
De är endimensionella och enspåriga till den grad att man undrar om det är del av "skräcken", att alla är hjärntvättade eller drogade bortom reson. Men när huvudkaraktärerna beter sig mest irrationellt av alla så är det något lurt. När de misstänker att deras föräldrar begår ondskefulla brott så är deras reaktion inte "vi måste ringa polisen". Nej, de rymmer iväg och har en trekant i ett övergivet poolhus. Man kan inte låta bli att skratta högt.
Intrigen spårar ur snabbt och kaosartat. Pusselbitar från olika pussel bankas in med våld i hopp om att skapa något unikt, men allt som blir kvar är en enda röra av hormoner, svampar, demoner, aliens, konspirationer och framtidsskräck. Långt efter eftertexterna rullat klart undrar jag fortfarande vad tusan jag nyss har bevittnat.
Det finns andra skräckfilmer i denna genre som är värda tiden. Men om du känner för härdsmälta bakom pannbenet och ett gott skratt så finns "Privilegiet" nu att streama på Netflix.