The Platform (2020)
Netflixs nya skräckthriller är inget för den kräsmagade.
Sprillans nya ”Hålet” (The Platform) landade precis på Netflix. En klockren film att avnjuta i helgen – inte helt osmarta genrefilmer är vi nämligen lika svältfödda på som filmens huvudperson Goreng är på mat. Men ”Hålet” är inte för alla – och den lättäcklade och kräsmagade gör rätt i att kolla bort.
Jag är varken först eller sist med att kalla "Hålet" för en vertikal "Snowpiercer" (2013). Men jag är nog först med att säga att den är bättre än Bong Joon Hos överskattade sci-fi-satir. Med sina element av Raw (2016) och Cube (1997) når Hålet nämligen nivåer som är otroligt fängslande och rysande trots många brister, alldeles för många frågor – och få svar.
Galder Gaztelu-Urrutias debutfilm sparkas igång när Goreng, spelad av Iván Massagué, vaknar upp i ett ökänt fängelse. Ett fängelse format som ett torn, med två personer på varje våning – hur många våningar det finns vet ingen. Varje dag sänks en vackert prydd plattform, med ett väldukat bord av lukulliska mått, ned genom tornet. Här finns allt du kan tänka dig, från frukter och sniglar, till köttbitar, vin, delikatesser och gigantiska tårtor.
När plattformen stannar till på din våning får du passa på att äta så mycket du hinner, kan och vill tills den sänks ned ytterligare ett snäpp. Maten ska räcka till alla, men äter du mer blir kanske någon längre ned utan.
Det finns ett problem till. Du vet inte vilken nivå du hamnar på nästa månad. Även om du kunde äta dig löjligt mätt på sjätte våningen så kanske du inte är lika glad åt att folk där uppe tänker som du när du plötsligt vaknar upp på våning hundrafemtio. Svälter du en månad, begår du självmord eller vänder du mänskligheten helt åt hädan och gör det oåterkalleliga – äter upp din rumskamrat?
Samhällskritik som för tankarna till "Parasit".
Hålet är en psykologisk science fiction med uppenbar samhällskritik (ett slags tankeexperiment i stil med Rawls ”okunnighetens slöja”) men med det sagt så är den så pass brutal och helvetisk att den många gånger gränsar till skräckfilm. Tittaren får följa Gorengs föränderliga resa och hans olika metoder för att kunna överleva och förhålla sig till den nya verklighet han befinner sig i – en verklighet som likt fjolårets Parasit blir allt mer demonisk ju längre ned man kommer ned i det både bokstavliga och metaforiska hålet.
Goreng är en karaktär som till en början uppfattas som idealistisk, sympatisk och hjärtlig men det tar inte lång tid innan han formas av sin extrema omgivning och de mer erfarna rumskamraterna som långsamt förbittrats och blivit cyniska. Men trots alla opportunister och rakt igenom onda själar som befolkar fängelset så finns det små gnistor av ransonerande medmänsklighet här och där – och revolutionen är kanske inte längre bort än vad man kan tro.
Hålet har sina brister – ibland är filmen alldeles för gåtfull och ibland är den inte subtil alls. Men Galder Gaztelu-Urrutias drar konceptet till sin absurda, absoluta spets precis som sig bör i sådan här genrefilm och jag kunde inte komma på mig själv att fundera över vad klockan var under en enda sekund av filmens speltid.
Hatten av – den något härdade som vill underhållas eller tänka till och kan stå pall för att se mänskligheten allra mest nattsvarta sidor behöver inte leta längre än såhär.