The Most Assassinated Woman in the World (2018)

I 1930-talets Paris skapar en skräckteater rubriker tack vare sin speciella tortyr och mordinriktning. Här jobbar Paula (Anna Mouglalis) som teaterns självklara stjärna och mordoffer nummer ett. Faktum är att hon dött fler gånger på scen än någon annan. Trots att hon är van har hennes psyke fått ta en hel del stryk genom åren och det verkar som att det är mer personligt för henne än vad man först anar. Journalisten Jean (Niels Schneider) börjar utreda den polariserande teatern med inrikting på Paula. Finns det något som döljer sig under ytan?

Genom att placera den här typen av berättelse i 30-talets Paris förs tankarna direkt till den mystik-genre som etablerades inom den franska litteraturen på 30-talet. De böckerna utspelar sig ofta i ett dunkelt och rökigt Paris, präglat av hedonism på bägge sidorna av den ekonomiska klyftan. I The Most Assassinated Woman in the World används miljön på ett skickligt vis, det känns som man är där tillsammans med karaktärerna. Skräckteatern framstår som en obehaglig plats och ett forum för vissa människor att få ta del av sina innersta lustar.

Hur som helst tappar filmen mycket på att huvudkaraktären Paula inte är tillräckligt intressant. Själva mysteriet engagerar inte eftersom berättandet spretar åt alla möjliga håll. Franck Ribiéres förmåga att låta det visuella tala är inte alls lika god som han verkar tro. Även om det ofta är snyggt. Det som man instället tar med sig är scenerna från teatern. Ofta filmas dessa som om en riktig pjäs pågick. Innehållet är både uppkäftigt och blodigt, ibland onödigt misogynt.

Speciellt en sekvens i The Most Assassinated Woman in the World sticker ut. På teatern spelas en dubbel våldtäkt och ett mord upp, som faktiskt drabbade Paula på riktigt som barn. Det hela framförs tillsynes oironiskt, som ett sätt att komma under skinnet på karaktären och förstå hennes psykologiska trauma. Fullständigt flippat och definitivt något som skapar en dålig smak i munnen.

Sammantaget känns det som att Franck Ribiére försöker bidra till den rådande konstdebatten om vad konst är och vad den får visa och säga. Personligen anser jag att det mesta kan porträtteras på film, om det görs med eftertanke och finess. Dock misslyckas regissören med att förmedla något eftersom filmen i sig är alldeles för rörig för att hänga med i. Det är bara att hoppas att Lars Von Trier gör det bättre i kommande The House That Jack Built.