The Midnight Gospel (säsong 1)

Är du inte redan bekant med Duncan Trussell så är det dags att bli det nu för han har precis blivit upphovsman till ett litet mästerverk. Den amerikanska komikern och poddaren har gjort sig ett namn genom att stå ut från den generiska poddmassan, med ett varvande av humoristiska personan, genuin nyfikenhet och en ödmjukhet inför de stora frågorna. Mången zenbuddhist, guru, mystiker och yogi har fått gästa The Duncan Trussell Family Hour, med dess esoteriska inramning, för att bidra till lika delar högtravande, som opretentiösa och varma, genuina samtal.

Det är just de här samtalen som "The Midnight Gospel "bygger på – animerade poddinspelningar i någon slags kombination av Liftarens Guide Till Galaxen och Richard Linklaters Waking Life. Där de välkända gästerna ger oss små bitar av insikt i allt från döden, mindfulness och vikten av förlåtelse till ceremoniell magi, vår existentiella ångest och Drew Pinskys tankar om sinnesvidgande droger.

Det hade lätt kunnat bli fragmentariskt och lösryckt. Blir man inte såld efter det första avsnittet så förstår jag det – konceptet är annorlunda – men jag vill uppmana till att fortsätta titta. För desto längre man följer med på resan, desto mer utvecklar sig den givande grundberättelsen om huvudkaraktären Clancy. Han är en så kallad "spacecaster" som äger en illegal portal till vårt multiversum, som gör att han med ett knapptryck kan färdas till helt omöjliga, bisarra världar och intervjua de varelser han möter.

Med på tåget är Adventure Time-skaparen Pendleton Ward, som bidragit med ljuvliga animationer. Den som skyggar sig från det surrealistiska bör vika hädan – för det här är bland det mest hallucinogena jag någonsin sett. Tänk 20-talets Disney doppat i regnbågens färgskala indränkt i indisk rökelse – på speed.

Som Pixar i sina bästa stunder.

Tittaren fullständigt bombarderas av allt från överdrivet våld och fånig rövhumor till intrikat religiös symbolik och emotionella slag i magen. Eller för all del små miniberättelser, som är så korta att de kan missas vid en blinkning men lika klockrena som Pixar kan vara i sina bästa stunder.

Men trots att sinnesintrycken är så pass kraftfulla att jag, som såg serien helnykter, känner mig som mitt i någon slags förvriden LSD-tripp när indras nät eller kabbalahs träd visualiseras framför mig (det är givetvis ingen slump att serien släpptes den 20 april, som också råkar vara Duncan Trussells födelsedag) så får man inte glömma att det är samtalen som är The Midnight Gospels kärna.

MER LÄSNING:
Bästa serierna på Netflix 2020
6 animerade vuxenserier du måste se!

Särskilt sticker det sista avsnittet ut, där skaparna gett liv åt en flera år gammal inspelad konversation med upphovsmannens egen, döende mor. Fulböl garanteras och är resten av serien inte i din smak, så bör du i alla fall inte missa avsnitt åtta som är ett klockrent, rörande klimax.

The Midnight Gospels styrka ligger i att lyckas balansera det barnsliga med det flummiga och dessutom det riktigt seriösa. Efter att ha sett serien vill en lika stor del av mig omfamna min inre barnslighet, som meditera, lära mig mer om Aleister Crowley och ringa mina nära och kära.

Det är ett gott omdöme, och visar varför serien förtjänar högsta betyg – den levererar tankestoft att bearbeta, och känslor att känna, för en lång tid framöver.