.jpg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
The Irishman (2019)
209 utsökta minuter av minnen, mord och mänsklighet.
Martin Scorseses senaste film ”The Irishman” är inte bara ett gangsterdrama av episka proportioner, den är också en smärtsam påminnelse om att alla situationer, beslut och handlingar i slutänden saknar betydelse. Med hjälp av ett dream team beståendes av Robert De Niro, Al Pacino och Joe Pesci visar Scorsese att även de mest intressanta av livsöden förvandlas till passiva objekt inför tidens gång.
I The Irishman får vi följa den åldrade krigsveteranen Frank ”The Irishman” Sheeran (Robert De Niro) som genom tillbakablickar berättar om sitt liv. Hur han gick från småkriminalitetens bana till att bli torped åt den beryktade maffiafamiljen Bufalino innan han skickades iväg för att ta plats som den ökände fackföreningsledaren Jimmy Hoffas (Al Pacino) högra hand.
Berättelsen bygger på Sheeran-biografin ”I Heard You Paint Houses”. Titeln ska vara bland de första orden Hoffa uttalade till Sheeran och syftar till akten att döda någon, varpå blodet ”målar” väggar och golv. Och visst finns det gott om personer som fått sätta livet till under Franks hand genom åren. Åtminstone om vi ska tro hans egen berättelse.
Trots detta är The Irishman knappast någon våldsorige. I stället ligger fokus på hur slumpmässiga möten, relationer och yrkesval bidrar till att forma en människas plats i historien. Samtidigt är det tydligt att Franks gärningar i sin tur har påverkat och hjälpt till att forma den delen av historien som ligger till grund för dagens USA. Men, som sagt, vilken betydelse har ens avtryck för en själv när man ändå ska hamna i graven?
"The Irishman" är omöjlig att värja sig från.
Berättandet i ”The Irishman” är genomgående förstklassigt. Det är som om Scorsese inför produktionen strukit under de bästa bitarna i sitt CV. Charm går hand i hand med humor på ena sidan och melankoli på den andra. Utöver de sedvanligt fantastiska miljöerna är det extra roligt att se Al Pacino, vid 79 års ålder, debutera i en Scorsese-film. Hans hyperimpulsiva tagning av Jimmy Hoffas självsäkra karaktär kommer med en energi vi inte sett sedan 90-talet. I kontrast står De Niros lojale soldatkaraktär, som är bättre än alla på att följa order men nervöst fumlar var gång han tvingas stå för en egen åsikt. Att se dessa två giganter än en gång dela skärmtid ger nostalgiska rysningar längs ryggraden.
Ironiskt nog hamnar de båda i skuggan av den tre äpplen höga Joe Pesci (som enligt rykten ska ha tackat "nej" över femtio gånger innan han slutligen övertalades). Hans tillbakadragna, tystlåtna men ack så respektingivande tolkning av maffialedaren Russell är fullkomligt formidabel och kommer med all sannolikhet leda till många fina prisnomineringar.
Hantverket åsido är dessvärre The Irishman inte någon perfekt film. Trots en speltid på 3,5 timmar känns vissa karaktärer och delar av historien något underutvecklade. Vissa scener borde kanske ha fått lämnat plats åt andra. Sedan har det snackats mycket om den nya digitala föryngringsteknik som applicerats på skådespelarna för att få dem att passa in i olika decennier. Resultatet är sådär. För även om de lyckas dra bort trettio år från De Niros bekymrade ansikte så är det fortfarande en 76-årings kropp. Vilket blir smärtsamt tydligt i gångstil och rörelsemönster.
Detaljer som dessa gör att jag under filmens gång i bakhuvudet motvilligt lutar åt att behöva dra av poäng. Men. Så kommer en slutscen som skär rakt genom hjärtat och som skickar ens tankar förbi alla bristfälliga petitesser.
Likt ålderns rand blir ”The Irishman” omöjlig att värja sig mot.