The Highwaymen (2019)

Det är den stora depressionen och desperata tider stundar. Vän av historiematerialism ser det som föga förvånande att Bonnie & Clyde, som sedermera blev mer av rockstjärnor än mördare, föll för varandra vid det första eldiga ögonkastet, och kastade sig ut på en jakt efter pengar som inte kunde hejdas av varken polisinsatser eller deras skarpa kulor. Med vad som beskrivits som filmstjärneutseenden och en rejäl karisma mördade och rånade de sig igenom landet i vad som inte kan kallas för något annat än tidernas mest hänsynslösa roadtrip. Det tog inte lång tid innan de fick hela landet med sig och började kallas för 30-talets Robin Hood. Tidningsuppslag efter tidningsuppslag, poddar, filmer och till och med en Serge Gainsbourg-låt senare så är historien såklart en riktig klassiker.

Men färre känner till de två Texas Rangers som jagade dem. Tillsammans med Netflix så har regissören John Lee Hancock därför tagit sig an en berättelse om hur det är att vara på den andra sidan av myntet och de samvetskval som kan uppstå i en situation där man är övertygad om att man gör rätt, men ändå har hela världen emot sig. Woody Harrelson och Kevin Costner spelar den tungt beväpnade duo som fick uppdraget direkt från Amerikas toppskikt.

Det är en spännande era som skildras och för en som just låtit fingrarna vandra över spelkontrollen framför Red Dead Redemption 2 lika frenetiskt som Swedbank-skandalerna löst av varandra på sistone så känns många av miljöerna igen; vackert fotade träskmarker, nybyggen och gigantiska verandor á Amerikas söder varvas sömlöst. Kemin mellan de två väldigt olika rollkaraktärerna som Woody Harrelson och Kevin Costner spelar underhåller samtidigt som spåren leder dem allt närmre Bonnie & Clyde.

The Highwaymen är inte en särskilt rapp film, den låter oss snarare supa in atmosfären till ljuv musik från Thomas Newman i ett lunkande Coen-tempo vilket den fått en del kritik för. Det är ett plus i min bok, även om jag kan hålla med om att det kanske är lite tröttsamt att se Woody Harrelson gå och kissa för den fjärde gången medan filmen närmar sig tvåtimmarsstrecket och nog hade klarat sig ännu bättre som en tight nittiominutare. På samma sätt är det förstås något oengagerande att Bonnie & Clyde behandlas ungefär som hajen från Hajen (1975) och bara skymtas vid några enstaka tillfällen. De är, förstås, det mest häpnadsväckande i denna saga som därför ibland är farligt nära att halka in i det buddy cop-territorie vi sett så många gånger tidigare. Inte ens folkets eldiga påhejande berör, trots ett par försök och trots det unika perspektiv vi får här, särskilt mycket förrän i det ganska hastiga slutet som annars hade kunnat landa ännu tyngre än det gjorde.

Men trots att filmen därför aldrig når några riktiga klimax så respekterar jag hur pass jordnära den tillåter sig vara och vilket fint, stabilt hantverk vi faktiskt har fått här. Jag har svårt att se hur The Highwaymen skulle kunna generera gåshud och tårar hos någon. Men jag tror att personen som går in med rätt förväntningar inte kommer att bli besviken.