The Haunting of Bly Manor (säsong 1)

Mike Flanagans The Haunting of Hill House var en av årets bästa serier när den släpptes för ganska exakt två år sedan. Inför premiären såg serien däremot ut som vilken annan skräckserie som helst, och när det kommer till skräck så har det sällan blivit särskilt bra på TV. Skräckfilmer som spelas in med en sparsam budget, men med en bra idé i grunden har ofta åtminstone en potential att sluta i succé... när det kommer till serier som ska hålla skräcken vid liv i drygt nio timmar, faller det ofta platt.

Framgången kring Flanagans ”The Haunting of”-antologi, för tanken är alltså att göra flera fristående skräckhistorier där Bly Manor nu är nummer två i ordningen, är helt enkelt att historierna är underbart genomtänkta på ett nästan ovanligt ”vuxet” sätt som riskerar att stänga ute delar av publiken som inte orkar hänga med i vändningarna. Det första försöket var en chansning som visade sig gå hem och nu är Bly Manor här, minst lika invecklad och modig i sin ambition.

MER LÄSNING: Historiens bästa skräckfilmer!

Handlingen är denna gången baserad på författaren Henry James böcker, i huvudsak När skruven dras åt (1898), och låter oss följa amerikanskan Dani (Victoria Pedretti) som av olika anledningar flytt till London. Hon anställs slutligen av en förmögen man att vara en privatlärare åt hans föräldralösa syskonbarn, boendes långt ute i ingenstans på den gamla herrgården Bly Manor. Efter att den föregående privatläraren dog under mystiska omständigheter, så verkar ingen annan ha vågat ta sig an de artiga barnen.

Om vi som tittare nu enbart förväntar oss en skräckhistoria med läskiga ungar, blodtörstande spöken och en massa tortyr... så kommer man att bli oerhört besviken. För The Haunting of Bly Manor är snarare en kärlekshistoria, som vågar att skynda långsamt och bara råkar utspela sig på en hemsökt herrgård. Vi får dessutom återse många av skådespelarna från den första säsongen, fast nu i helt nya roller – och skådespelet är minst lika bra som sist. Fotot och den passande musiken likaså.

Personligen så älskar jag det. Men det råder ingen tvekan om att Hill House var avsevärt ”läskigare” som skräckis, vilket i värsta fall kan resultera i att besvikna skräcktittare sätter käppar i hjulet för en tredje The Haunting of-säsong. Jag hoppas däremot att både Netflix och tittarna håller med om att vi måste låta Flanagan få fortsätta skapa tankeväckande och komplicerade berättelser, som råkar utspelar sig i hemsökta hus.

För mer läsning --> Scrolla vidare!