The Get Down - Säsong 1
Från att ha levererat ett realistiskt drama med historiska höjdpunkter ur den amerikanska musikutvecklingen, ett välskrivet manus och intressanta karaktärer, faller fortsättningen av The Get Down till ett riktigt magplask.
En av Netflix senaste produktioner är tillbaka med andra delen av sin första säsong. Året är 1978 i New York City. Efter sitt genombrott med låten "Set Me Free" är Mylene Cruz på väg att bli USA nya stora discostjärna. Samtidigt sliter Ezekiel "Books", Shaolin Fantastic och resten av The Get Down Brothers för att tjäna pengar på sin musik.
Mylenes framgånger går som på räls med TV-framträdanden och erbjudanden om skivkontrakt. Men hennes religiösa och konservativa far håller henne i tyglarna och förbjuder henne från att gå på fester och klä sig som hon vill. Samtidigt vill hennes manager och producent förändra henne för att förbättra hennes image och tjäna mer pengar. I en intervju ljuger hon därför om att hon är singel när frågan ställs, vilket sätter relationen med Ezekiel i gungning.
Kvar i Bronx uppträder The Get Down Brothers på småklubbar för nästan inga pengar alls. Shaolin däremot tjänar betydligt bättre som DJ (och hemliga knarkpengar) vilket retar upp de övriga gruppmedlemmarna ordentligt. Ra-Ra kommer då på idén att starta klubb om måndagarna för att locka mer folk och sluter ett avtal med Fat Annie att få låna hennes lokal.
Föreställ er en spännande dramaserie där en säsong har hållit perfekt tempo med jämnt fördelade toppar och dalar. Korta nu ner den perfekta säsongen till ett enda avsnitt och upprepa det, släng sedan in alla tänkbara musikreferenser från slutet av 1970-talet tills vi når en nästan patetisk övertydlighet var i historien vi befinner oss, allt i ett slarvigt manus och överspelande skådisar. Då har vi de två första avsnitten av The Get Down sammanfattade.
Jag hade ändå sett fram emot det här ända sedan jag såg klart första halvans sista avsnitt i höstas. Jag tycker serien höll en god nivå och berättelsen både fängslade och berörde. Men nu vet jag inte vad som har hänt. Handlingen rusar fram alldeles för fort, dialogerna är rappa, klyschiga och orealistiska, och rent tekniskt känns allt oseriöst och amatörmässigt. Årets största besvikelse hittills om du frågar mig. Det är tveksamt om jag ens kommer att se klart de sista avsnitten.
Bäst: Shaolin Fantastics remix av soundtracket ur filmen Rocky (1976). Bill Conti - "Gonna Fly Now"
Sämst: Allt annat.