The End of the F***ing World (2018)
Netflix brittiska serie är vacker, chockerande – och hysteriskt underhållande
The End of The F***ing World är en punkig virvelvind som pekar långfinger åt alla trendsättare. Resultatet är hysteriskt och det blir inte mer originellt än så.
Att låta antihjälte agera hjälte har varit en trend ända sedan Tony Sopranos glansdagar, och har sedan dess förädlats i form av Walter White i Breaking Bad. Karaktärer som skiter i moral och lagar har har i dag ett betydligt högre underhållningsvärde än exempelvis MacGyvers förutsägbara problemlösande. Vid första anblicken sållar den brittiska serien sig till antihjälte-genren, och när tempot skruvas upp och den chockerande svarta humorn exploderar, är serien en rebell i sann Sex Pistols-anda.
Serien är centrerad kring de annorlunda tonåringarna Alyssa och James. Alyssa är rebellen som säger vad hon tycker och som tröttnat på mänsklighetens egoism. James är raka motsatsen; en introvert psykopat som planerar att mörda en människa i syfte att för en gång skull försöka känna någon form av känslor. Båda kommer från trasiga hemförhållanden och båda delar samma mål; att bryta sig loss från den gråa tillvaron och bli fria. Tillsammans ger dem sig ut på ett mist sagt dysfunktionellt Bonnie and Clyde-äventyr och stöter då på bisarra och chockerande hinder som bara den udda duon kan lösa.
Serien är baserad på den grafiska novellen med samma namn, skriven och illustrerad av Charles Forsman. Han brukar benämnas som en ”vänsterhänt Frank Miller”.
Estetiken, det uppskruvade Guy Richie-tempot, ackompanjerat av ett hippt soundtrack andas punk. Valet av musik känns lika metodisk som en Tarantino-film, och när tonerna från Laughing on the Outside av Bernadette Caroll ekar, vet publiken genast att en lika passande låt som den inte existerar i sammanhanget. Avsnitten är komprimerade till 25 minuter och är ett genidrag i syfte att hålla publiken i ett chockerande grepp. Jag brände med enkelhet av alla åtta avsnitt på en kväll.
Det går enbart att lyfta på hatten för skådespelarinsatserna och främst från huvudrollsduon Alex Lawther och Jessica Barden. Och alla främst bör den sistnämnda Jessica Barden hyllas; hennes porträtt som den provocerande långfingerpekande Alyssa är Golden Globe- och Emmy-material. Alla kategorier.
The End of the F***ing World. Känn på titeln som bara skriker punk och är ett originellt knytnävsslag mot alla trendsättare därute. Serien är en hybrid mellan Guy Ritchie-filmer och Bonnie and Clyde/Natural Born Killers, komprimerat till ett tonårsdrama. Det låter på förhand helskruvat, men det blir inte mer originellt än så.
Serien är ett minimästerverk av stora proportioner.