The Eddy (2020)
Skön jazz och naturalistiskt foto lyckas inte rädda dramaturgiskt undermåliga ''The Eddy''.
Den nya Netflix-miniserien ''The Eddy'' saknar dramaturgisk drivkraft. Den står och stampar - flera avsnitt innehåller klumpiga och småtrista utvikningar som inte för handlingen framåt. Även om den jazziga musiken och det läckert naturalistiska fotot tilltalar, är detta något av en besvikelse.
Netflix nya serie The Eddy har fått en rejäl skjuts på marknadsföringsfronten i och med att stjärnregissören Damien Chazelle har regisserat de två första avsnitten (han står också med som exekutiv producent). Dessvärre finner jag i dessa avsnitt bara en liten dos av den skaparglädje och entusiasm han ingöt i sina fenomenala filmer Whiplash och La La Land.
Chazelles två avsnitt - och de övriga med för den delen - är för att uttrycka det krasst, rätt tråkiga. Det har främst att göra med att seriens grundintrig aldrig riktigt får den uppmärksamhet den förtjänar. Seriens skapare och manusförfattare Jack Thorne har istället fyllt ut med karaktärsporträtt (varje avsnitt, förutom det sista, är tillägnat en specifik karaktär). Flera av dessa sidospår är klumpigt inkorporerade i storyn och de bidrar inte till att föra handlingen framåt. Resultatet blir att serien står och stampar.
Genom användandet av handhållen kamera, närbilder av ansikten och att karaktärerna ofta tillskrivits melankoliska bakgrundshistorier, förväntas vi bli engagerade i deras öden. Det handlar främst om klubbägaren Elliot (André Holland) – en högaktad pianist som lämnat ett trassligt förhållande i New York och startat en jazzklubb i hjärtat av Paris. På klubben leder han ett band, där den fantastiska sångerskan Maja (Joanna Kulig, enastående i Cold War) är deras ansikte utåt. De sliter hårt och kanske finns det en chans att de får skriva kontrakt.
Själva huvudstoryn handlar om att Elliot blir tvungen att ta itu med oavslutade skumraskaffärer efterlämnade av hans närmsta vän, som tragiskt nog knivmördas. Detta skakar alla som rör sig kring klubben, polisen dras in och skumma typer börjar dyka upp och kräva saker av Elliot.
Som om detta inte vore nog har hans utsvävande och revolterande tonårsdotter Julie (Amandla Stenberg) blivit ditskickad från New York. Dessutom har Elliot bandet och ett eventuellt skivkontrakt att tänka på, så han är utsatt för enorm press. André Holland gör en trovärdig roll.
Musiken håller hög klass.
Denna huvudsakliga intrig är det inget fel på. Problemet är snarare flera av de avstickare som miniserien gör, där det ges genomgående karaktärsporträtt. Några av dessa är befogade, som avsnittet tillägnat Amira (Leïla Bekhti), där en lång begravningsmottagning avhandlas på ett känslosamt sätt. Men andra avsnitt, exempelvis de som är centrerade kring basisten Jude (Damian Nueva) och Julies kärleksintresse Sim (Adil Dehbi), känns överflödiga och driver inte grundstoryn framåt.
Istället för att bli engagerad i deras historier frågar jag mig: Hur nödvändigt är det egentligen att vi lär oss om Jude – en av bandmedlemmarna som mest bara rör sig i periferin – och hans förlorade kärlek? Eller om Sim, som vill skicka sin sjuka mormor på pilgrimsfärd? The Eddy hade troligtvis blivit flera strån vassare om seriens skapare antingen arbetat mer med klippsaxen eller hittat bättre sätt att arbeta in sidospåren i den övergripande handlingen.