Recension: The Decameron (2024) – skruvad kostymkomedi
Allt annat än tonsäker
Netflix nya "The Decameron" är ett skruvat kostymdrama mot kulissen av digerdöden i 1300-talets Italien. Det är en finurlig miniserie med många härliga små egenheter som dessvärre slår krokben för sig själv.
En av de populäraste trenderna i film- och serievärlden är kostymkomedierna, ibland historiskt inspirerade och ibland helt fiktiva. Det är en genre med finurliga höjdpunkter i filmer som The Favourite (2019) och serier som The Great (båda för övrigt författade av sylvasse Tony McNamara).
Nyligen släppte Prime Video uppskattade My Lady Jane i genren och i dag är det Netflix tur att förse den med tillökning. Tyvärr når nya The Decameron inte upp till samma imponerande nivåer som många av de konkurrerande titlarna. Miniserien på åtta avsnitt är en historia med en hel del underhållande ljusglimtar, men den är också på tok för ofokuserad för sitt eget bästa, vilket leder till en sviktande ton som underminerar mycket av den kvalitet som faktiskt finns där.
LÄS OCKSÅ: ”Motbjudande” Netflix-film gör succé efter fyra år – har koppling till Trump
En fars som inte vågar vara sig själv
"The Decameron" tar oss till Florens år 1348, där digerdöden härjar och får människor att dö som flugor. Det katastrofala situationen får en grupp välbärgade individer och en handfull tjänare att söka fristad i ett stort och vackert gods på den Toskanska landsbygden. Där dröjer det inte länge innan de farsartade situationerna – präglade av kåthet, vin och egoism – börjar avlösa varandra, samtidigt som allt från klasskillnader till religion utforskas med lekfullhet.
Många av pusselbitarna bjuder på härlig underhållning. Den charmiga skådespelarensemblen med namn som Tony Hale (Arrested Development), Zosia Mamet (Girls) och Tanya Reynolds (Sex Education) m.fl. fungerar väl tillsammans och unika inslag som en form av, som Netflix själva beskrivit det, "medeltida fuck boy" i den hunkiga doktorn Dioneo (Amar Chadha-Patel) viskar om en vision för serien som är både orginell och ambitiös.
Ändå funkar helheten inte riktigt. Varför då? För min del lider The Decameron av ett stort problem, och det är att serien spretar på tok för mycket i sin ton.
The Decameron är en fars. I en inrutad värld får vi följa karikatyrer till karaktärer vars dråpliga situationer avlöser varandra. De är många gånger av bagatellartat storlek och med pesten härjande på andra sidan murarna är detta "trams" en uppfriskande kontrast.
So far, so good, med andra ord. Problemet är att serien verkar rädd för att framstå som den fars den är, och har ramats in på ett sätt som inte alls matchar innehållet. De 60-minuterslånga avsnitten tar kål på det mesta som är bra med serien. Tempot mått väldigt mycket bättre med halvtimmeslånga, kanske till och med ännu kortare, avsnitt. Handlingen i sig är också alldeles för tunn för så långa avsnitt. Den är tunn just på grund av de långa avsnitten och hade med all sannolikhet beskrivits som lättsam om den utspelade sig över kortare avsnitt.
Kollisionen mellan formatet, tonen och handlingen gör att humorn ofta faller platt och att dramat känns utdraget. "The Decameron" är definitivt ingen dålig serie, men för egen del är det svårt att titta på den utan att i första hand tänka på all bortslösad potential.
Samtliga avsnitt av "The Decameron" finns nu att streama på Netflix.