The Crown (säsong 1)

En av Netflix hittills dyraste serier har äntligen släppts för allmän beskådan. Drottning Elizabeth II ärvde kronan redan 1952 och det är endast en kort tid dessförinnan som säsongen har sin början. Ett fåtal tillbakablickar av det kortare slaget, till Drottningens ungdom, är det enda som avviker från ett i övrigt kronologiskt berättande - trots detta slutar säsongen endast ett fåtal år in på hennes snart 65-åriga tid på tronen. Med tio timmars material för tiden 1952-1955 är det inte särskilt förvånande att seriens skapare redan kungjort att de har material för åtminstone fem säsonger - om Netflix vågar gräva djupt nog i pengapåsen är det väldigt goda nyheter.

Med vad som sägs vara en budget på ungefär 90 miljoner kronor per avsnitt kommer det kanske inte som någon större överraskning att avsnitten ser fantastiska ut. Fotot, musiken, kostymerna och de exklusiva interiörerna är av allra högsta klass. Tack och lov lever skådespeleriet upp till seriens i övrigt höga kvalité.

LÄS OCKSÅ: Recension - Narcos (säsong 2)

Bortsett från ämnet och miljön går det att dra många paralleller till Netflix-serien Narcos. Där är det drogerna och Pablo Escobar som under de två första säsongerna fått stå i centrum. De största problem jag haft med Narcos har varit den frekvent använda berättarrösten som låtit oss jäkta förbi år efter år med endast några dokumentär-bilder rullandes i bakgrunden. The Crown har valt att gå motsatt väg och använder sig av uttrycket, "att skynda långsamt", som om de själva hade uppfunnit det. Tack för det. Inga berättarröster rycker mig ur det stadie jag så gärna vill uppnå, när resten av världen försvinner och det på skärmen momentärt är min nya verklighet.

Tyvärr kommer det långsamma berättandet med stor sannolikhet att få en och annan van Netflix-bingeare att en bit in på serien välja något annat. För den som gillar kungahus, brittiskt 50-tal, kostymdraman eller bara är allmänt intresserad av historia så kommer The Crown att leverera i topp på alla önskvärda parametrar - ni andra ger den förhoppningsvis en chans ändå.

Även om Drottning Elizabeth II (Claire Foy) givetvis är säsongens nav så har Winston Churchill (John Lithgow) fått en nästan likvärdigt stor roll. Churchill hinner under säsongen fylla 80 år och lär därför inte vara någon betydande del i en andra säsong. John Lithgows porträtt av Churchill är utan tvekan det som lyser allra starkast med några fullkomligt utsökta scener - avsnitt nio, Assassins, bjuder på min favoritscen där han ställs mot Stephen Dillane (Stannis Baratheon, Game of Thrones) som spelar konstnären Graham Sutherland.

LÄS OCKSÅ: Intervju - Brian Tyree Henry (Atlanta, Vice Principals)

Det råder säkert ingen tvekan om att jag kommer lämna en varm rekommendation för The Crown, det finns inte så mycket att anmärka på med tanke på att det skrivna materialet trots allt bygger på verkliga händelser och personer. Jag är allt annat än ett fan av filmer eller serier om kungahus och miljöerna som omgärdar dem. Det här är precis det. Tio timmar har trots det flugit förbi!