The Call (2020)
Lyckad och smart sci-fi-thriller över tid och rum
Vad gör man när en kvinna från det förflutna ringer upp? "The Call" besvarar den frågan med råge och svaret är inte alltför trevligt. Spänning och tidsresande står på menyn i denna sydkoreanska thriller.
Gammalt knarrigt hus, hemlig dörr till en öde källare, en mystisk röst i telefonen. Check, check, check. Inom de första femton minuterna har The Call på Netflix lyckats kasta in tre klassiska skräckfilmselement. Vad som sker därefter är däremot långt ifrån klyschigt.
Seo-yeons mamma är dödligt sjuk och för att komma henne närmare återvänder hon hem till sin hembygd. Väl på plats i det gamla familjehuset börjar en skräckslagen kvinna ringa henne från det förflutna via hemtelefonen. Japp, närmare bestämt 1999. De börjar samtala med varandra och inom kort upptäcker de att de kan dra nytta av varandra. Kvinnan från 90-talet kan nämligen påverka framtiden genom att ändra på det förflutna. Det här öppnar upp för möjligheter – både positiva och katastrofala.
"The Call" är något av en ulv i fårakläder. Det här är ingen skräckfilm, även om den kan ge intrycket av det, utan det är en thriller rakt igenom. Utan att gå in på detaljer i handlingen kan man lugnt säga att det som inledningsvis ses som en fantastisk möjlighet att lappa ihop ett trasigt liv spårar ur totalt i en våldsam och blodig historia. Hela tiden lyckas regissör Chung-Hyun Lee hålla tungan rätt i mun och guidar oss med säker hand genom en berättelse där tid och rum flyter samman, samtidigt som spänningen ökar.
Tidsresor på film är inget nytt och The Call påminner stundtals mycket om Rian Johnsons Looper där händelser från det förflutna kunde ha direkt påverkan på framtiden i realtid. Om du var en av dem som hade svårt att hänga med i Christopher Nolans biografepos Tenet är The Call betydligt lättare att följa med i. Om tidsresorna i filmen är logisk? Det vette katten men de känns åtminstone logiska .
Förutom sin styrka att leverera en berättelse som är lätt att följa med i så levererar filmen på många andra punkter: Den är genuint oförutsägbar (även om slutet tar det hela ett steg för långt). Lyd mitt råd: Stäng av så fort eftertexten skymtar. Det som kommer därefter drar ner helhetsintrycket.
Skådespeleriet är briljant, särskilt Jong-seo Jun som spelar kvinnan från det förflutna. Även om jag har problem med det faktum att man får veta väldigt lite om hennes bakgrund förutom att hon har suttit på ett mentalsjukhus, så är hon så fantastiskt obehaglig (hennes skratt ekar i mitt huvud!) att hon presterar mer än vad manuset gett henne. Jag känner mig dessutom inte helt bekväm med att filmen inte djupdyker i hennes relation med sin adoptivmamma utan snarare skyller hennes handlande på att hon är mentalt instabil. Nja, lite av en genväg.
Det är inte alltför ofta som sci-fi och thriller möts i en sådan lyckad blandning, och betygsfyran är inte långt borta. Bortser man bara från bristerna i karaktärsskildringen är det här en lyckad låtsassskräckis där hus knarrar och mystiska röster hörs i telefonen. Jag ser definitivt framemot vad Chung-Hyun Lee hittar på härnäst.
För fler recensioner --> Scrolla vidare!